Åter i Stockholm. Idag begav vi oss päron till Gerlesborgsskolan för att titta på elevutställningen. Naturligtvis var det vår dotters måleri som var målet för vårt besök, och dottern själv förstås, som igår förärades det Stora Stipendiet för sitt konstnärsskap. Hurra säger vi! Efteråt gick jag till jobbet och redde ut än det ena än det andra. Skönt. Och vid hemkomsten bjöd maken på champagen. På återhörande!
Paris har många fantastiska sidor. En av dem är att på bara en liten stund kan det bullrande folktäta stadslivet bytas ut mot grön lugn lantlig idyll. Fem stationer från Gare du Nord, en resa på drygt tio minuter med RER-tåget, ligger Joinville och ruvar vid Marne. Här finns en spännande ö att flanera på, storslagna villor, flera rodklubbar och så en bevarad Guingette, en paviljong där det på helgerna dansas. På vardagarna äter man bara, och det var precis vad maken och jag gjorde , samt skålade i champagne. Kim roade sig med att spana på änder. Fågelhund…
Omvärldsorientering, brukar den andra granntanten säga. Och att ägna sig åt det är oerhört viktigt, vad man än sysslar med. I mitt fall handlar omvärldsorienteringen om att titta på konst, plöja modetidningar (aldrig de svenska, för trista) samt strosa runt i bättre butiker för mode, parfym och annat gott. Att kika på hur man skyltar är också viktigt. Samt att läsa, massor. Igår glodde jag lite på tråkig konst här i Paris, vilket har ett värde i sig. Inom alla genrer är det mesta dåligt och pärlorna få, för att kunna identifiera det bra – men också kunna avfärda det dåliga med goda argument – behöver man helt enkelt spana brett.
Som bekant är jag extremt försiktig när det gäller att introducera nya skönhetsprodukter i mina rutiner. Och det gäller allt från rengöring till smink och krämer. Men häromdagen köpte jag ett ansiktsvatten som alternativ till min mandelkräm från Weleda. Mest för att ansiktsvattnet också finns som våtsavetter vilket är praktiskt för mig som alltid är på resa. Ansiksvattnet funkar bra att ta bort ALLT med, ögonsmink som foundation, och så här tre dygn senare har jag inte känt av några konstiga symptom som klåda ellet noterat extra rödhet och prickar. Kanske funkar helt enkelt.
Tack för alla glada kommentarer kring det här med färgvalet till utställningen MODE I SJU AKTER som öppnar den 16 juni i Galleri 5 på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. När jag blev varse vilken bra färgkombination det faktiskt var, så blev jag medveten om att den redan finns lite här och där i min vardag. I form av bland annat kudde och pläd på dagbädden. Har också fått några färgkommentarer per mejl, och en trogen läsare föreslår att det turkosa skall bytas ut mot något diskretare, som grått. Grått och orange är onekligen snyggt, och drar det grå åt blått så är man nästan framme vid den magiska komplementfärgskombon – det vill säga två färger som är varandras motsatser (vilket orange/turkost är).
Just i det här fallet hade grått för övrigt varit otänkbart. Kulturhuset Stadsteatern är ritat av Peter Celsing, och invigdes 1974. Huset är ett så kallat barn av sin tid. Det frossar i betong, en Celsingbrun färg, och en politiskt röd signalfärg. Galleri 5 är ett slott av grå betong, att måla väggarna grå just där … det är som att ta med sig sand ut i öknen. När man skapar utställningar så går det inte heller ett tänka i termerna av heminredning. Hemma kanske man inte står ut (så länge) med orange och turkost, men i utställningssammanhang måste scenografin och färgerna ta i mycket mer, inte sällan vara övertydliga och överdrivna till färg och form. Under konstens moderna historia så har ”den vita kuben” regerat, och vill man läsa på om den rent teoretiskt så rekommenderar jag den här boken vars texter publicerades för första gången 1976 i den amerikanska konsttidskriften Artforum:
Lustigt nog så har den vita kuben, i samma takt som den fasats ut en smula från konstvärlden, blivit hemmets ideal. Eller varit hemmets ideal snarare. Återigen är det färg och mönstrade tapeter som gäller, samt det personliga. Det senare kan vara ack så svårt. För det är inte alltid lätt att veta vem man är. Och det roliga med att göra utställningar, det är (bland annat herregud) att man inte alls behöver välja väggfärger som har med den egna personliga smaken att göra.
En annan anledning till att jag valde skarpt orange och turkost denna gång är att det handlade om att välja två skarpa färger som vi kunde måla över en grön och en vinröd kulör. I vanliga fall river man rumsligheterna/väggarna efter en utställning, och bygger sedan en helt ny scenografi som skall målas. Den här gången villa jag verkligen spara våra gemensamma skattepengar och istället helt enkelt måla över de befintliga väggarna som fungerar alldeles utmärkt att återanvända till MODE I SJU AKTER.
Kommentera