Igår blev maken och jag vittne till ett intressant fenomen, en flashmob diner blanc. På en given minut samlas massor av vitklädda personer och dukar upp ett långbord vid vilket man äter middag ihop. Igår kom de rusandes i vårt kvarter, med siktet inställt på Place Sorbonne, och bärandes på allt från ihopfällda bord till flotta flätade picknick-korgar. En slags mega performance. 
För några dagar sedan testade vi Holger Bloms Favoritpromenad tillsammans med Sissela Kyle och en handfull andra kollegor. För säkerhets skull tog jag även med mig min mamma Eila. Skall saker testas, så är min mammas synpunkter alltid av största vikt. Det är mamma som står iklädd vita byxor till höger på gruppbilden. Och hon har nu sett till att promanadpauserna blir på rätt ställe så man hinner pusta och tänka och spana in förbipasserande (viktigt!).
Promenaden är ett samarbete min avdelning Konst/Design och Mode på Kulturhuset Stadsteatern och Parkteatern, där Sissela Kyle är en perfekt teaterchef. Vem är då Holger Blom? Ja se det får man veta under promenaden som sker vid fyra tillfällen i augusti och som går längs med Norr Mälarstrand i Stockholm. Då kommer Sissela Kyle att berätta så det står härliga till – om Holger Blom – med och pratar är också landskapsarkitekten Thorbjörn Andersson och så Paola Zamora som producerat allting.
När vi testpromenerade så gick allt galant. Sissela hördes bra, det finns en kritisk geografisk punkt där det finns risk för att trilla i Mälaren, men om vattnet är varmt så kommer det kanske bara vara skönt. Jag kan garantera att den här promenaden kommer bli allt från urkul till oerhört givande. Man kommer gå hem och liksom veta mer. Vara rikare på Stockholmiana, och mer kritisk mot hur illa saker fungerar idag. Jag kommer själv finnas på plats, iklädd en Parkteater t-shirt, för att ta hand om eventuella skavsår, frågor och lösa hundar. Det kommer vara fri entré, så det gäller att vara på plats i tid. Vill du veta mer om NÄR och VAR så hittar du all info här.
Holger Blom till höger, om någon undrar.
Kollegor och mamma på Stadshusets innergård. Mannen till vänster är landskapsarkitekten Thorbjörn Andersson och kvinnan i svart och solglasögon producent Paola Zamora. Mamma i vita byxor.
Sissela Kyle fick placeras om litegrann så att hon inte själv backar ut i Mälaren, för hur skulle det se ut. Här testar hon ljudet samtidigt som hon tänker på budget (kanske).
Och här startar promenaden i Augusti, vid bensinmacken och Holger Bloms plats på Norr Mälarstrand.
Dagen har bjudit på olika saker, bland annat kom den att innehålla ett besök i Auteuil. En stad i staden. Borgerlig så det förslår. Samtliga små pojkar jag såg idag hade alla samma klassiska frisyr med lite lång snedlugg och kortärmad pikétröja. Skolflickorna långt hår. Ju äldre, ju längre. Många bar på tennisracket. För bor man i Auteuil och Paris 16e arrondissement, ja då spelar man tennis. Punkt. Dessutom ligger Roland Garros runt knuten, där pågår just nu Franska öppna mästerskapen i tennis. Tycker inte det är något fel med vare sig snedlugg eller tennis, men det är intressant att se hur otroligt segregerad en stad kan vara, och hur arv i form exempelvis pengar, kultur, åsikter och vanor liksom bara fortplantas vidare. Precis som brist på pengar, kultur och vanor också fortplantar sig vidare.
På väg över Seine kom jag sedan att tänka på 1970-tals filmen filmen Den amerikanska vännen av Wim Wenders, med Bruno Ganz och Dennis Hopper. En bra och mystisk film som senare den franska konstnären Pierre Huyghe kom att göra ett verk av som jag presenterade i utställningsformat i Stockholm runt år 2000. Ja, så där kan tankarna vandra iväg ibland, från snedlugg till videoverk. En helt vanlig dag. Den översta bilden är min egen, och den understa från Pierre Huyghes videoverk. Det var väl Eiffeltornet som fick mig att göra olika tankekopplingar, men kanske också det att Bruno Ganz i filmen Den amerikanska vännen begår ett mord i Paris metro. På grund av terrorattentaten åker jag sedan länge helst inte metro, samt undviker stora folksamlingar. Så har det bara blivit. Ett annat sätt att röra sig, på grund av terrorn.
Sedan kan man ju låta tankarna snurra vidare, apropå amerikanska vänner, till Merkel och Trump. Men det är ju en helt annan historia, underbart dock att Merkel öppet säger att alla politiker på G7 mötet blev bestörta över Trumps intellektuella nivå. Obefintlig liksom. Allt går inte att köpa för pengar.
Mina arbetsdagar spänner verkligen över ett brett fält, idag har de olika polerna bestått av Olle Baertling i ena änden, och hiphop i den andra. Upphör aldrig att tycka att jag har världens roligaste jobb. På morgonkvisten hann maken och jag med en tur till matmarknaden vid Place d’Italie. Och där hade de vad vi ville ha: kalvtunga. Lite hjärna fanns också, men den hoppade vi över. Kalvtungan på ett knappt kilo fick sedan koka en timme ihop med lagerblad, rejält med salt, och en gul lök i vilken det stacks i några hela nejlikor. Till den kokta tungan serveras sedan kokt potatis och en salsa verde gjord på: bladpersilja, några basilikablad, cornichons, inlagd kapris, vinäger, vitlök, olivolja, sardeller, salt och peppar. Mixa, smaka av.
För ett år sedan, eller mer, stängde vår favoritkrog med couscous på menyn. Krogen i sig var inte mycket att hurra för, ett enkelt hål i väggen utan krusiduller. Men läget var perfekt, vid loppmarknaden vid Porte des Vanves. Och deras couscous, ja den var helt enkelt gudomlig. Den bästa vi ätit någonsin. Men så en dag var det stängt. Ingen förklaring gavs. Sedan dess har vi letat efter ett fullgott alternativ. Betat av den ena couscouskrogen efter den andra, och lämnat bordet besvikna. Och loppmarknaden har vi slutat besöka (kanske lika bra det, det börjar bli fullt med saker…). För varför strosa runt bland gamla prylar om loppmarknadsäventyret inte kan avslutas med en himmelskt god couscous? Men härom helgen, när himlen plötsligt öppnade sina portar och vi fick sicksacka hem via ett kvarter vi vanligen inte rör oss i så fångade jag i ögonvrån en liten couscous krog som såg ut att kunna vara något. Igår gick vi dit, till Chez Hamid på 12 Rue Boutebrie i 5e (en liten tvärgata till Boulevard Saint Germain mitt emot Musée Cluny) och åt den hittills bästa couscousen samt fick ett väldans trevligt bemötande. Och först bjöds vi på Chorba à l’agneau, en så kallad tunisisk soupe populaire som serveras när fastan under ramadan bryts. Med lite extra citron i så blev den väldigt god. Vi otrogna struntade förstås fullständigt i både profeter och regler kring solnedgångar och mumsade glatt i oss våra merguez med tillbehör fast att klockan bara var runt åtta på aftonen. Alkohol dracks också.
Kommentera