Tvårätters på ingenting

onsdag, 5 juli, 2017 av Karina Ericsson Wärn

Igår ägnades hela dagen åt läsning och tänkande (okej, brukar faktiskt tänka alla andra dagar också, men nu tänkte jag EXTRA KLURIGT på allehanda jobbrelaterade spörsmål). När det blev dags för att äta lunch fanns faktiskt ingenting att servera. Tills min skarpa blick fick ihop följande: en pasta med svarta oliver (hade en påse torkade inlagda), sardeller (finns alltid i kylen), kapris (finns också alltid i kylen), riven parmesan och som pricken över i:et en rå äggula. Hittade till och med dessert, en bit persikokaka som jag bakade häromdagen på resterna av persikokompotten som vi ätit i dagarna tre och tröttnat på. Undrar ni vad jag gjorde med äggvitan? Den sparades förstås och halkade på aftonen in i en bondomelett. Även denna dag är en läs- och tänka-på-djupet dag, vilket passar bra då temperaturen kommer krypa upp till trettio. Plus. Och självklart håller vi stilen fast att vi arbetar solo. Sval linneklänning inköpt hos den andra granntanten.



Recept på liten bärkaka:

Smält 100 g smör – låt svalna.

Vispa i 1.5 dl ströcocker.

Vispa i 2.5 – 3 dl mjöl.

Rör i 2 hela ägg.

När smeten är jämn och fin häller du den i en smord form.

Toppa smeten med överbliven kompott eller färska bär.

Skjuts in i ugnen, 175 grader, 35 minuter.

Kompotten gör vi på frukt som legat för länge i vår fruktskål, skär ner i en kastrull, på med LITE vatten och LITE florsocker. Putter, putter. Låt svalna. Ät!

 

Kommentera

Från diskbaljan till couturen

tisdag, 4 juli, 2017 av Karina Ericsson Wärn

Nämen du kan bara inte gå direkt från diskbaljan till en haute couture-visning, sade maken när jag stod där med händerna bland diskmedel och porslin. Kan jag visst det, svarade jag, tog av mig förklädet, splashade på mig lite Aqua di Parma, drog några drag med läppstiftet, och gick ut till min förbeställda bil och for iväg till Avenue Hoche i exklusiva 8e arrondissementet. Väl där, och bänkad på front-row i en mindre salong, fick jag ta del av danska Hyun Mi Nielsens idé om haute couture.


Hyun Mi Nielsen har tidigare arbetat hos Alexander McQueen och Givenchy, men debuterade förra säsongen under eget namn och är på inbjudan av den franska modefederationen med på haute couturens officiella visningsschema som gäst. Ett modets nålsöga som få tar sig igenom. Visningen bjöd delvis på klassiska haute couture former, men också på sliten denim! Det senare chockade mig en smula (trots att jag anser mig vara öppen för allt). Denim är ju så kallad ”workwear” och hör liksom inte hemma i de lyxiga tygernas sällskap. Fast…kanske ändå. I Paris (och överallt annars också) ser man den ena modebutiken efter den andra slå igen, försäljningen har flyttat till nätet. Massmodet i sig krymper, de som har råd inte enbart tänker ”hållbarhet” utan handlar också därefter. Hantverk i alla dess former är på väg tillbaka (vilket också märktes på Venedigbiennalen). Och om arbetaren idag är sysselsatt med att trycka på knappar, så är det kanske läge för den slitna denimen att göra entré i modets yttersta finrum: haute couturen. Och det enligt samma logik som har gällt för det här med att vara solbränd. En gång i tiden var solbränna arbetarklassens signum (när man arbetade ut på fältet). När sedan industrialismen slog igenom, och arbetaren flyttades in i mörka rum, så blev solbrännan istället överklassens ansikte. Solbrännan visade att man hade råd att vistas ute i solen. Nu får den slitna denimen fungera som representant för en tillvaro så luxuös att man inte ens behöver klä upp sig. Hos Hyun Mi Nielsen hade den bland annat omvandlats till släpande a-linje formade maxikjolar med förklädesbröst (se där!).

Kommentera

Balenciaga på museum

måndag, 3 juli, 2017 av Karina Ericsson Wärn

Igår tog jag på mig regnrocken och promenerade bort längs med Luxembourgträdgården och Rue Vaugirard till Musée Bourdelle i 15e arrondissementet. Antoine Bourdelle var en skulptör som hade Rodin som lärare, och Giacometti som elev. Muséet är väldigt vackert, storslaget och intimt på en och samma gång med ett par inre och yttre trädgårdar som för tankarna till Japan. Till och med den 16 juli visar museet utställningen BALENCIAGA l’OEUVRE NOIR som utan tveka hör till en av de bästa modeutställningar jag någonsin sett. Och jag haver skådat rätt många…De välbevarade plaggen ur Balenciagas arkiv är genialt presenterade via en enkel scenografi som bland annat samtalar med skulptörens arbetsredskap (kavaletten). Här finns också referenser till leran och Giacometti. Plaggen i sig är utsökta i sin tillskärning men också när det kommer till materialen. Alla textilier har nämligen mer eller mindre en tredimensionell känsla, det är bubblor, utbuktningar, fransar, tofsar, spets – material som ger plaggen en levande yta. Och allt i svart och åter svart. Nästan. Slutresultatet är helt enkelt: magnifikt. Och inte för inte ringlar sig kön lång till museet.





Att Balenciagas liv inte blivit film är egentligen märkligt, för berättelsen om underbarnet Cristobal som 1895 föddes i den baskiska fiskebyn Guetaris är som en saga. Mamma Balenciaga var sömmerska, och tidigt började Cristobal att hjälpa till med sömnaden. Fort gick det, eftersom han var lika skicklig att sy med vänster hand som med höger – samtidigt. När han var tretton år fick Markisinnan de Casa Torres upp ögonen för pojkens talang. För att sätta honom på prov fick Balenciaga kopiera en av hennes haute couture dräkter. Kopian gick inte att skilja från originalet, och markisinnan skickade Balenciaga till Paris för utbildning i högre sömnad. När Balenciaga var 16 år kom han så tillbaka till Spanien, och öppnade eget. Men 1937 blev det Paris igen, och en sagolik karriär.


Under 1940-talet blev Balenciaga beundrad för sina figurnära linjer och fyrkantiga axlar, under 1950-talet för en lösare midja, kragar som accentuerade den gracila nacken, ballongjackor skulpturerade i taft och kjolar med puff. Allt den tjusiga och tillbakadragna Balenciaga presenterade orsakade revolution inom modet. Majrevoltens år 1968 drog sig så Balenciaga tillbaka, han tyckte inte det fanns någon plats för elegans längre, och stängde helt sonika ner verksamheten. Men nya livet blev inte särskilt långvarigt, han dog 1972. Men huset Balenciaga lever vidare, med arkiv och nya kollektioner.

Kommentera

Med Patti Smith i Parma

söndag, 2 juli, 2017 av Karina Ericsson Wärn

Städar kamerans bildarkiv och fastnar vid en serie bilder från i våras. Tillsammans med min verkställande producent vid Kulturhuset Stadsteatern, Maria Patomella, besökta jag då Parma. Vi var inbjudna till Patti Smiths doktorspromovering, samt till öppningen av den utställning med Patti Smiths fotografier som vi producerat. Maria och jag fick också en inbjudan av Patti Smith till hennes konsert i Parmas vackra Teatro Regio. I Parma åt vi förstås godare än godast, samt besökte den gamla vackra teatern Farnese med anor från 1600-talet. Allt som allt: en resa och en upplevelse som sent skall glömmas. Bilderna raderas härmed icke.

Vi flög till Milano från varsitt håll. Maria Patomella från Stockholm, jag från Paris. Sedan blev det tåg till Parma, med klädombyte på tågtoaletten. Reskjol byttes ut mot gala dito, och platta skor mot högre.

Efter en tre timmar kort ceremoni, på italienska, förärades så Patti Smith sitt hedersdoktorat i litteratur med medföljande hatt vid Parma Universitet.

De såg ut som tomtar allihopa….

Intressant att för en gångs skull ta en annan sceningång än Stadsteaterns. Hos oss möts man alltid av Ylva, ibland av Kicki. Teatro Regios sceningång var för tillfället helt obemannad.

GRATEFUL – var namnet på Patti Smiths turné som var en familjeresa, På gitarr har Patti Smith sonen, och på klaviatur dottern.

Alla stod upp under Patti Smith konserten.

Maria Patomella och Patti Smith backstage efter konserten.

Maria Patomella på Teatro Farneses scen.

Patti Smith förklarar för den italienska kulturministern vad som är på bilderna.

Jag lever som jag lär: reser lätt. Kjol i siden från Sofie D’Hoore, t-shirt från Petit Bateau och skor från svenska ATP.
 

Kommentera

Leve Paristanten!

lördag, 1 juli, 2017 av Karina Ericsson Wärn

Apropå de eviga tipsen om att klä sig för sin ålder (jojo, sådant återfinns även i någon av mina böcker – och jag hävdar ändå att är man vuxen så är det bra att inte klä sig som om man vore ett litet barn) så ser man i Paris då och då underbara Paristanter. Tanter som har en egen stil från topp till tå. Hur luggslitet (till en viss gräns förstås) och daterade plaggen än må vara ser tanterna både intressanta och snygga ut för att allting är personligt sammanfogat. De har helt enkelt det där som är så svårt att fånga och så åtråvärt: STIL. Tanten i vitt fångade jag igår när jag var och handlade lite mat i marchén. En tant i övre 70-års åldern. Framifrån var hon rent utseendemässigt en genetisk hybrid av Anita Eklund och Marie-Louise Ekman – inte illa! Nu skall här strykas lite kläder och handtvättas delikata saker, för idag regnar det samt är nästan vilodag. Imorgon gäller lite utställningar igen, som Balenciaga på Musée Bourdelle. Och så börjar haute couture visningarna….idel ädelt jobb.

Kommentera

11 1 … 68 69 70 71 72 … 572