Att vår sajt återuppstått efter ett års vila är delvis Johan Rabaeus skyldig till. Han blev alldeles vilse i tillvaron utan rapporter från köket hos Ericsson Wärn. Och det ville man ju inte vara skyldig till. Och för att stilla Monsieur Rabaeus hunger och ge honom karta och kompass i åtminstone kökstillvaron så kommer nedan receptet på Bar à la Marseillaise från Elizabeth Davids kokbok som vi fyndade häromdagen. Den delikata fiskrätten tillagades av maken. Ikväll kommer vi dock inte att orka äta någonting alls då söndagen enligt tradition först tillbringats på loppmarknaden följt av rejält tilltagen lunch i 13e arrondissementet, Europas största Chinatown.
RECEPT:
2 st portionsBAR (hmmm…gös på svenska?) urtagna och fjällade lades i en form ovanpå en bädd av färsk fänkål i lagom bitar, bitar av förkokt potatis, lite grovt skuren gul lök, några vitlöksklyftor. I och ovanpå fisken lades timjankvistar, salt och peppar tillsattes. Över alltihopa hälldes sedan ett litet glas vin och lite mindre vatten och så rejält med olivolja. Skjuts in i ugnen på 200 grader i 35 minuter. Serverades med en hemlagad majonnäs och lite citron. Mums!
Läsningen har alltid tagit stor plats i mitt liv. Som barn skapade jag ett eget bibliotek, satte in fickor längst bak i mina böckers pärm, och stoppade in ett hemmagjort lånekort. Tvingade sedan mamma och pappa att låna allt från Ture Sventon till Tvillingdeckarna. Innan jag började läsa själv var godnattläsningen ritual. Mamma läste högt ur Iliaden och Odyssén samt Tove Janssons alla berättelser. Pappa föredrog Astrid Lindgren och Åke Holmberg. Pappa köpte mycket nyutkommen svensk litteratur, vilket gjorde att jag i bokslukaråldern varvade Kitty och Maria Lang med Lars Norén, Leif Panduro och Willy Granqvist. Hemma fanns också ett ryskt klassikerbibliotek, så jämte svenska deckarna Sjöwall & Wahlöö alla ungdomsserier och nyutkommen lyrik (det var svårt), så sträckläste jag också Gogol, Tolstoj, Tjechov, Dostojevskij och de andra. Balzac var jag väldigt förtjust i, liksom Maigret. För att inte tala om Hemingway. Just Hemingway blev också en inkörsport till matlagningen, när jag läste Den gamle och havet (tror jag att det var) så blev jag så inspirerad av en måltid i boken att jag kopierade den: pasta med olivolja och vitlök samt ett glas rött. Då var jag väl kanske 12-13 år, och jag minns att jag hittade en slatt rött i skafferiet som smakade ättika. Mina föräldrar var inga stora drinkare. Tvärtom. Kanske var det faktiskt ättika.
Behovet av läsning håller i sig än idag, liksom förkärleken till Balzac, Maigret och många andra författare. Jag hade en kamrat som av sin pappa förbjöds läsa både Kalle Anka och Starlet (som jag prenumererade på – minns tyvärr bikinin jag sydde av en kökshandduk efter tidningens tips ) till förmån för ”bättre” litteratur. Hon slutade läsa böcker överhuvudtaget. Det blev VeckoRevyn för hela slanten när hon småningom kunde välja själv. Inget fel i det. Att läsa är det viktigaste.
Boken som objekt är också något att älska, hur den ser ut, doftar, omslaget, papprets kvalitet. Allt det där har delvis gått förlorat för mig då jag numera nästan bara läser böcker som jag laddat ner i min padda. Det nya sättet att konsumera litteratur beror på att vi hemmavid knappt har plats med fler böcker, och det är lättare att ha en padda i handväskan på semestern eller jobbresan, än ett antal tjocka böcker.
I sommar fortsätter jag mitt projekt med att läsa Per Wästberg, vilket tar tid då hans utgivning är minst sagt omfattande. Varvar med franska författare som Nina Bouraoui (som jag har svårt för, men jag skall ge henne en chans till). Läser inte Per Wästbergs böcker i någon särskild ordning, vilket gör att det ibland känns som om jag spolar en film fram och tillbaka. Hoppar mellan förr och sedan. Döm om min förvåning när jag i hans ”Ung mans dagbok” upptäcker att han ligger i en säng på andra sidan väggen. Eller gjorde. För sextiofem år sedan bodde han nämligen i det Parisiska grannhuset medan han studerade (nåja) på Sorbonne. Detaljrikt beskriver han ”mitt” kvarter som till det yttre är sig likt. När jag är klar med den unga mannens dagbok står Edith Warton och hennes ”The Age of Innocence” på tur, igen. Att läsa tar tid, därför blir mitt läsande rejält lidande under mötesspäckade arbetsperioder som också innehåller många kvällsarrangemang. Semesterperioderna har blivit läsningens tid, en tid som varvas med promenader och matlagning. Bättre kan en ledighet inte bli, enligt min ringa mening.
Vilket gott fynd! På kvällspromenaden passerade vi antikvariatet Village Voice på Rue Monsieur Le Prince som har böcker på engelska som specialitet. Och där stod den i fönstret, granne med Henry Miller och Virginia Woolf: Elizabeth David Classics. I utbyte mot 18 Euro blev den vackra tegelstenen vår. Elizabeth David skriver fantastiskt om råvaror, matlagning och bordets historia. Och hon har själv en intressant biografi. Hon föddes 1919 i Sussex och reste till Paris som 19-åring. Några år senare skulle hon segla Medelhavet runt med sin gifta älskare. Samma dag som de kom till Italien deklarerade landet Storbritannien krig, och paret deporterades till Grekland. Senare följde ett konvenansäktenskap med en överstelöjtnant och ett liv i Kairo och Alexandria. Ambitionen hade varit att bli skådespelerska, men maten kom i vägen. Resorna, passionen och upptäcktslusten hade placerat henne i både franska, grekiska, italienska och egyptiska kök. När hon återvände till England 1946 började hon skriva om mat, och snart publicerade hon både kokböcker och långa matreportage i Vogue. Hon slog ett slag för enkla råvaror och introducerade olivoljan för sina landsmän. och kvinnor – då fick man köpa den på apotek där den var ett medel mot öronsprång. Summa summarum är Elizabeth David en succé som guide i matlagningen, eller bara som skriftställare om man så vill. Nu skall jag läsa om konsten att göra en omelett! Ett av kökets svårare konster faktiskt. Härkan du läsa mer om damen i fråga, som lämnade köket för gott 1992.
Promenerade på förmiddagen till matmarknaden vid Maubert Mutualité för inköp av lite godsaker som potäter och lök samt ingredienser till en grekisk lunchsallad. Kim får ibland stå och vänta själv, och det gör han bra. Han bara står som en stenstod där man ställt honom, reagerar inte ens om någon vill klappa honom. Märkligt exemplariskt. Lite tidningar blev det också, fast inte i tidningskiosken utan hos handlaren på Rue Grégoire de Tours där jag sedan femton år köper alla mina tidningar, kuvert, anteckningsböcker och pennor.
På 5 minuters gångavstånd, åt helt olika håll, har vi två fantasieggande stora butiker vars urval helt och hållet är ”biologique”. Det vill säga miljösnällt, mindre giftigt, samt producerat med tanke på både människor, framtid och miljö. Mer hållbart helt enkelt. Jag rekommenderar verkligen ett besök i någon av dessa butiker vid ett Parisbesök. Låt dig inspireras och få råg i ryggen som kritisk konsument på hemmaplan. Eftersom jag blir alltmer nyfiken på ett mer grönare kök är dessa butiker också stimulerande då de har så många råvaror som inte är animaliska som jag personligen aldrig använt i min matlagning. Men man ska inte vara rädd för att lära nytt och lära om. Självklart har de både kött, fisk och inte minst vin och sprudlande champagne. Vi är ju ändå i Frankrike! De olika mjölsorterna är jag extra intresserad av, har ju redan tagit till mig kikärtsmjölet (se tidigare inlägg om zucchiniplättar).
Den ena butiken heter La retour à la terre och ligger på 1 Rue le Goff i 5e, på en tvärgata nära Pantheon. På sin sajt har man recept att inspireras av (utan lockande bilder dock). Recepten finner duHÄR.
Den andra butiken heter Bio C’ Bon och ligger på 62 Rue Saint-André des Arts i 6e. Även deras sajt bjuder på recept, och med bilder, vilket känns trevligt när man skall slå in på ny matlagningsväg. Recepten hittar du HÄR.
Kommentera