Jag stod och väntade på ”mina” studenter utanför ett konstmuseum i Paris. Intendent och museichef var på plats. Jag ber om ursäkt, men de är lite ”retardé”, sade jag. Värdarna ryckte till. Och jag med, för jag hade sagt fel. Borde ha sagt ”en retard”. Det förra betyder lite grovt ”utvecklingsstörd”, det senare ”försenad”. Trött på de alltid sena studenterna brydde jag mig inte om att korrigera språkfelet. Vilket åtminstone för min del gjorde studiebesöket till en kul upplevelse. Särskilt kul kan det dock inte vara att vara handikappad i Paris. Metron klarar inte ens av förälder med barnvagn. Än mindre en rullstol. Bättring har lovats. Men inget händer. Och förståndshandikappade, ja, de syns inte på stan överhuvudtaget. Rena rama forntiden.
onsdag, 3 oktober, 2012 av Karina Ericsson Wärn
Tantstjärt räddad
tisdag, 2 oktober, 2012 av Karina Ericsson Wärn
Framsidan såg sur och barsk ut. Bak hade damen lyckats stoppa kjolen i underbyxan, så att hela aktern exponerades. Och det var ingen liten nätt sak som tålde att tittas på som vädrades. Kanske var det faktisk Paris bredaste bak. Den beiga underbyxan hade mått därefter (tack och lov). Madame, votre jupe! Damen, er kjol, ropade jag. Snacka om att hon blev tacksam. Jag tycker det är vår medmänskliga plikt att påpeka när det gått tokigt. Av medmänsklig omsorg om alla blir det ingen bild på generös bucklig rumpa. Ni får hålla till godo med Kim och Paris by night.
Fyrbenta grannar
tisdag, 2 oktober, 2012 av Karina Ericsson Wärn
Kommentera