På rue Ferou i sjätte, en smal gata som löper från Place Saint-Sulpice till Luxembourgträdgården, växte i somras ett väldigt vackert offentligt konstverk fram. Det där med offentlig konst är ofta ett knepigt kapitel. men det här kan väl knappast göra någon blå av ilska. En text av den franska poeten Arthur Rimbaud som muralmålning.
De där klasarna av små barn jag såg härom morgonen. Igår såg jag och dottern dem igen, de höll på att göra sig iordning inför natten. När jag imorse var ute med Kim, så låg de där igen, tryckta till varandra som små möss. Runt deras fötter tassade en servitör från det närbelägna café Roti, han ställde ut muggar med varm choklad och små korgar med croissanter. I alla fall något. En medmänsklig utsträckt hand.
Det finns en konstnär som heter Erwin Wurm som gör verk han kallar för ”one minute sculptures”. Jag gillar hans grejer, och har alltid gjort det. Inte minst för att han är besläktad med paret Anna & Bernhard Blume, tyska föregångare. Googla Erwin Wurm så får ni se. Och Blume. Bilden ovan är tyvärr inte konst, utan en vanlig morgon vid Odéon i Paris.
Dagens arbete har delvis skett med utsikt över Paris takåsar och bakgårdar. Det är verkligen underligt, hur annorlunda kvarteren ser ut från ett annat perspektiv. Vips försvann alla lockande glimrande neonskyltar, vackra skyltfönster, utsmyckade fasader – för att inte tala om alla människor. Skönt att ett tag se allt från baksidan. Lite som att befinna sig inuti en gammal transistorradio.
I Frankrike har myndigheterna bränt ner romers läger. Inte för att ge dem en värdig fungerande bostad, utan för att deportera dem ut ur landet. Till någon annan stans där de inte heller är önskade. Ett läger finns kvar strax utanför Paris. Man ser det när man åker med RER-tåget som går mellan Charles de Gaulle och Paris. Från tåget ser det som en sopptipp strax bredvid rälsen, det är påsar och ting huller om buller. En sophög. Högen av sopor vilar på taken till små skjul byggda av papp och brädlappar. Allt vilar i sin tur på lerig grund. De som blivit av med sina skjul och läger har dock inte alla lämnat Paris. Tidigt nu på morgonen, på min promenad med Kim, passerade jag som vanligt teater Odéon, där under arkaderna låg som vanligt uteliggare och ”pappperslösa” och sov. Men så såg jag en ny grupp. Massor av barn. Riktigt små barn. De låg i klasar tryckta till varandra för att hålla värmen och få trygghet. Som små möss eller valpar i en korg. De yngsta var kanske bara två år. I natt var det riktigt svalt. Det var en fullständigt hisnande hjärtskärande syn. Hur kan vi tillåta detta?
Kommentera