Har man plagg som inte vill skiljas från sin svettdoft är ett bad i vatten och lite ättika effektivt. Är det sköra plagg, rädda för vatten, kan man hälla ättika i badkaret, i med badkarsploppen, på med en het dusch. Låt kläderna hänga i ångan och de bli genast fräschare och mindre sura.
I en glossig gratisbilaga som kom med dagens morgontidning kunde man läsa om den svenska filmen Call Girl. Filmen är säkert jätteintressant, och bra. Artikeln tog upp hur fler av de som varit inblandade i filmens tillblivelse önskar sig att den kommer leda till att debatt uppstår om de unga tjejer och killar som idag utnyttjas på olika sätt. Och det är ju lovvärt. Fast man bör inte kacka i eget bo, och det tycker jag Call Girl-gänget gör. En mig mycket närstående ung dam erbjöds en statistroll i filmen. I erbjudandet ingick att denna då 17 åriga knopp skulle åka till Göteborg en vecka, på egen bekostnad. Hon skulle själv hitta någonstans att bo i en vecka, och bekosta boendet själv. Arvodet var inte lågt. Det fanns inte överhuvudtaget. Då den unga damen tvekade, lockade Call Girl gänget med att hon minsann hade en replik. Eller två. Repliker som kunde bli entrén in till filmens gnistrande värld. Call Girl har fått ett enormt stort filmstöd (jättebra) och borde vara mer konsekventa vad gäller tanke och handling. Nu blir Call Girl i mina ögon en film gjord av hallickar.
Det är väldigt skräpigt på Södermalm i Stockholm. Värst och fulast är de där stora nylonväskorna i knallorange fyllda med byggbråte. Renoveringsivern verkar ha blivit en folksjukdom. Idag såg jag ett helt nytt parkettgolv i en av de där påsarna. Slår vad om att alla dessa bostadsrättsägare som kastar ut helt fungerande badrum, golv och kök – är samma människor som handlar kravmärkt i matbutiken och svär över tillsatser i maten. Det senare ska man göra tycker jag, men gör man det samtidigt som man slänger ut fullt fungerande rum och funktioner, då är man en hycklare. Sluta renovera, läs en bok istället, eller gå och se nåt på teatern.
Jag tror det var den färgstarka lätt egensinniga kompositören Ralph Lundsten som definierade lycka som ett tillstånd beroende av att han fick ha hälsan i behåll, och att ingen IKEA-katalog kom över tröskeln. Igår var maken och jag på middag hos en tiljans dam, som hade ett hem helt i Ralphs anda. Personligt och patinerat. Ljust och fräscht börjar nu även dö ut som trend i bostadsrättsannonserna. Skönt. Fram för det avskavda, blandade, ärvda, återanvända, och framförallt det ”egna”.
Kommentera