söndag, 17 september, 2017 av Karina Ericsson Wärn
Igår bjöd maken på godaste fasanen. Lade ut en bild på instagram, och genast kom önskningar om recept. Voila! Varsågoda, makens fasan: Fasanen klappas torr, gnids in med salt och svartpeppar, brynes i smör (eventuellt också lite olivolja). När fasanen fått fin färg bräseras den under lock i sherry. Vänd fågeln då och då. För torrt? Tillsätt lite vatten, ibland en skvätt utspädd kycklinfond. ömsom lite sherry. När fågeln är klar, efter cirka 30 minuter, tas den upp och läggs i folie. Nu är det dags för såsen. Sila av spadet i en ny kastrull. I spadet tillsätter man lite mer sherry, beurre manié och matlagningsgrädde. Puttra ihop. Smaka av. Under tiden trancheras fågeln. Serveras med rönnbärsgelé och vad man mer kan tänkas vilja ha, en god potatis förslagsvis.
…kan ju dimpa ner lite fasan..särskilt om jag ser utsvulten och ledsen ut…
lördag, 16 september, 2017 av Karina Ericsson Wärn
Igår slank jag in hos min absoluta favoritbutik, Söderbokhandeln på Götgatsbacken. Så fort jag har möjlighet går jag in där och köper en bok, för läsa bör man…annars…ja, ni vet. Det gäller att fylla på knoppen och tankeapparaten med nya intryck, formuleringar, åsikter, beskrivningar, utvikningar och berättelser. Tänk så långt man kan resa för några hundralappar, försjunken i en bok. Till världar, miljöer, tider och sammanhang som både finns och inte existerar. Att läsa är helt enkelt underbart. Och vuxen och ansvarstagande som jag är har jag för länge sedan slutat plåga mig igenom texter jag tycker är dåliga. Usla böcker läggs helt enkelt åt sidan. För tillfället verkar jag drabbats av någon slags tema-läsning. Lade nyligen ifrån mig Agneta Pleijels självbiografiska Doften av en man som berättar om hennes förhållande till männen – hur hennes längtan till och syn på mannen – lade sig i vägen för hennes egen vilja. En väldigt bra bok. Punkt. Nu går jag vidare till Åsa Mobergs självbiografi Livet som kommer att handla om samma decennier som Pleijels, samma arbetsplats (Aftonbladet) och delvis samma män kan jag tänka mig. Och tidsanda.
fredag, 15 september, 2017 av Karina Ericsson Wärn
Nja. Gårdagens idé med färgfilter förkastade jag innan vi hann börja skrida till verket. Fästpunkterna i taket är för få (fd bibliotek) och alltför stor mängd filter (dyrt) skulle behövas. Nu blir det så här istället:
Mode i sju akter öppnar den 22/9. Kl.17-19, Plattanrummet, Kulturhuset Stadsteatern.
Alla modefantaster har förstås noterat att även Pierre Bergé har lämnat oss. Han dog den 8 september i sitt hem i sydfrankrike (inte Paris som det stått i svenska dagstidningar om vi ska vara petiga med dödens detaljer). Pierre Bergé var Yves Saint Laurents andra hälft, och tillsammans har duon skapat ett oförglömligt och idag historiskt mode. Men dessa gaya gubbar var så mycket mer än motorer och huvudfigurer i modets värld. Tillsammans gjorde de exempelvis allt och mer därtill för att Frankrike skulle få sin första kvinnliga president, Ségolène Royal. De finansierade hennes kampanj och propagerade för en förnyad socialism. De stöttade henne i text, bild, publika sammanhang – och så med sina pengar som sagt. Kvinnliga politiska kollegor gjorde dock allt för att inte få en kvinnlig president, den kvinnliga finansministern avfärdade Ségolène Royal för att hon hade fil frisyr (kan man läsa mer om i min bok Banbrytande Mode). Så kan ett systerskap se ut. Pierre Bergé var också en pionjär samt sann aktivist när det gällde att informera om AIDS och HIV, i Frankrike lade han grunden till ett flertal rörelser med fokus på jämlikhet för alla, han skapade också plattformar i form av tidningar och stiftelser, bland annat ägde han 80% av dagstidningen Le Monde. Hur stor han var vittnar bland annat dagstidningen Libération om, som hyllade Pierre Bergé med tio sidor. Tack för allt Monsieur Bergé. Du fattas oss.
torsdag, 14 september, 2017 av Karina Ericsson Wärn
Hm. Funderar, vänder och vrider på ett problem. Funderar lite till. Nästa vecka öppnar vi utställningen MODE I FEM AKTER med kreationer skapade av nyligen utexaminerade studenter från Borås Textilhögskola. Men i utställningen saknas ett scenografiskt element som kan binda ihop det hela. Förkastar den ena egna idén efter den andra – som går från uppstoppade djur (finns i mängd hos rekvisitan) till ihopsurrade stora kontorsmöbler eller diskbänkar från IKEA (knäppt…javisst…men man måste våga tänka hur som helst). Matt öppnar jag franska VOGUE och får syn på en trenchcoat överdragen med en tunn transparant plastyta. Voila! Lösningen på problemet: vi skapar rumsavdelare med transparanta våder! Producent Elin sätts i arbete, och om en stund skall jag titta på en massa filter i olika kulörer – för det fanns förstås redan i huset då vi är en teater. Och på rulle. Hur praktiskt som helst. Nu hoppas jag bara att det fungerar, annars blir det till att tänka snabbt och fritt igen. Och igen. Här är några bilder från när kreationerna visades på Stockhoms Modevecka, och precis nu äntrar de catwalken på Londons modevecka.
tisdag, 12 september, 2017 av Karina Ericsson Wärn
Sitter på bussen på väg till jobbet och känner mig som en stoppad korv. Konstigt. Igår kände jag mig slank och lätt (jaja, någorlunda iallafall). Hur kan en kropp från ett dygn kännas flera kilon tyngre och massor av centimetrar för trång? Tillhörande kvinnokönet kan förstås en förklaring hänföras till månadsfasen, man samlar på sig vatten, svullnar, blir större. Pluffs försvinner det, och man känner sig smärt och smidig ett par dygn, sedan börjar allt om. Om och om igen. Men dagens korvstoppkänsla har en helt annan förklaring: underkläderna! Håll-in-trosorna gör visserligen vad de ska, men dess fasta grepp gör också att jag hela tiden känner mig medveten om min kropp. Så är inte fallet med mina mjuka höga trosor inköpta i Berlin. De bara finns där, som ett välbehagligt membran mellan kropp och klänning. I de tyska trosorna känner jag mig obesvärad lätt och ledig. Snyggare helt enkelt. Och faktum är att man inte sällan också ser ut som man känner sig. Dags att rensa ut några av underklädeslådans pansar helt enkelt. Men först till jobbet och bygget av en ny utställning: Mode i fem akter.
Kommentera