La Cambuse är vår kvarterskrog, den ligger på rue de la Casimir Delavigne. Tyvärr bommade den igen i höstas. Möjligen berodde stängningen på att kocken, och tillika krogens ena ägare, blivit så tjock att han inte längre kom in till köket. Eller på att han också för ofta blev för full. När den andra ägaren låg hemma i influensa skötte kocken också serveringen och notorna. Med katastrofalt resultat. Han stoppade betalningen i ena fickan, hivade upp exakt lika mycket ur den andra, och gav tillbaka det till gästen. Men efter att ha varit stängt i några månader händer det nu grejer. Det snickras, målas och putsas. Det sägs att kvinnan som äger huset skall ta hand om matlagningen, medan han som hade influensa skall förbli patron. Tjocka kocken har gått i pension. Vi följer det hela med spänning!
Alla som känner mig vet att jag inte har någon stor garderob.Och att den med några få undantag är väldigt svart. Och när jag väl köper något nytt, vilket är sällan, så noteras det inte alltid av omgivningen. En anledning till just det är att när jag väl köper något, så ser det precis ut som det jag redan har. Som svarta v-ringade kashmirtröjor. Den äldsta är väl kanske sex år, och har fått mockalappar på armbågarna, den yngsta är kanske tre år, och behöver ännu inte förstärkas någonstans. De andra två (jag har alltså fyra) är lika gamla (fyra år kanske) och kommer från marknaden i italienska Ventimiglia och inköptes för en spottsyver.
En annan sak jag har många likadana av är pennkjolar. Den varmaste i kashmir från Jil Sander, ett rea-fynd på le Bon Marché, tror jag betalade 80 Euro. Den jag har på mig när jag reser är i trikå och kommer från svenska Randolph, och den jag tar när jag skall vara lite fin är från Acne. Sedan har jag en fjärde i grov stretchbomull från GAP (inköpt på rea för 19 euro).De två senare börjar faktiskt hänga på sista versen, och jag skulle alltså behöva fylla på med en ny pennkjol. Svart förstås.
Och, jag har nu hittat den perfekta pennkjolen, hos Agnès B vid Place Saint-Sulpice, Tyvärr kommer den aldrig att bli min. Och det av en enda anledning: provrummet. Agnès b har den helt tokiga idén om att provrummet skall vara gemensamt, det vill säga alla tanter skall stå i ett och samma obarmhärtigt upplysta provrum och upptäcka att provplaggen är för små eller sitter perfekt. Ett hemskt scenario. Nu vintertid har jag både orakade och torra ben, och har ingen lust att stå där exponerad inför en massa fransyskor som förstås alltid har snygga underkläder, luktar gott och har finfin figur. Näe, det blir ingen pennkjol. I alla fall inte från Agnés b.
Igår var jag på ett ”hemligt uppdrag” här i Paris som tillät mig att hänga lite med Oscar Wilde, Mick Jagger och Jeanne Moreau. Den sista damen en av granntanternas hjältinnor. Bilden är absolut tagen för ett antal år sedan, men JM är lika vacker idag som då.
Kommentera