Sitter på Charles de Gaulle och fördriver tiden med att titta på en infofilm om flygplatsen. Filmen lyfter fram sin concierge-service. Vi får se hur en resenär får hjälp att checka in, får väskan buren, och får gå förbi alla andra i säkerhetskontrollen. Alla personer bakom de olika diskarna ler och har snyggt lagd makeup, för naturligtvis är all servicepersonal kvinnor, och resenären en kostymklädd man. Jag blir så trött. Hur bara orkar man göra en så stereotyp film.
Kvarterets nunnor står på Monoprix med önskelistor. De samlar in såväl praktiskt som gott till kvarterets ensamma åldringar. På systrarnas önskelista står såväl toalettpapper som choklad. Jag bidrog med spröda chokladkex och burkar med fruktcocktail. I sjätte är omtanken om gamla, hemlösa och papperslösa stor. Förra året blev vår gamla vårdcentral på Rue de Four ett centrum för hemlösa. Där kan de äta, natta över, tvätta sig, tvätta kläder och ses över av doktor och tandläkare.Det ovanliga med transformeringen, från vårdcentral till hus för hemlösa, är att den passerade utan några som helst medborgarprotester. Jag är övertygad om att om en av fastigheterna Götgatsbacken (Gina Tricot till exempel) i Stockholm helt plötsligt skulle bli DE HEMLÖSAS HUS, så skulle lokaltidningarna vara fulla av indignerade brev av typen INTE PÅ MIN GATA…tänk på barnen..blabla bla…svårt nog som det är blabla…tiggare tillräckligt…blabla. Men här i sjätte: inte ett knyst. Anledningen till det tror jag är att här bor och lever en kulturelit (ja, så är det) som inte bara kan stava till SOLIDARITET i teorin, utan även förstår vikten av att vara solidariska även i PRAKTIKEN. Eller helt enkelt är kloka nog för att förstå hur skamligt det är, att sänka sig till en nivån ”hjälp jovisst, men inte på min gata”.
När jag häromveckan blev lite mer insnöad än vanligt, och tillsammans med Kim inte kom iväg till Paris som planerat, så slumpade det sig så att jag hade dubbla biljetter. En avgång till Paris med SAS. En avgång till Paris med Air-France. Några minuter efter att min Air-France avgång ställdes in ploppade det till i telefonen. Det var ett sms från Air-France som meddelade att min flight tyvärr var inställd men att jag var ombokad till en avgång nästföljande dag. Från SAS hörde jag ingenting, ingenting, och ingenting. I SAS avgångshall var det förstås fullt kaos, och alla vi SAS-resenärer uppmanades att själva kontakta SAS biljettkontor, för att få hjälp med ombokning. Behöver jag säga att komma fram till SAS inte var möjligt? Tog ett nummer till SAS biljettluckor (tre stycken) på Arlanda. Det var ungefär 999 nummer före mig….Tänk om SAS gjort som Air-France, tänkt till, tänkt rätt, och bara bokat om resenärer hej vilt. Hur ska det gå för SAS när man dessutom tänker krokigt?
När vi om aftonen känner för att glas eller två går vi gärna till Au Chai de l’Abbaye på Rue de Buci. Där sitter vi någon liten timme, kikar på folk, lyssnar på samtal och pratar själva medan Kim sniffar runt bland gästernas ben. Sedan blir det en sakta promenad hem, över boulevard Saint-Germain och upp mot Place de l’Odéon med teater Odéon. Sedan är vi hemma.
Jag är inget fan av varuhus. Tvärtom. Tycker de är opersonliga. Och alla varor liksom tränger sig på en på ett otrevligt sätt. Men det finns undantag. Le Bon Marché på Paris vänstra strand är ett sådant. Varuhuset som spelar huvudrollen i Emile Zolas bok ”Damernas paradis”. Tyvärr ligger det på ett alldeles för lämpligt gångavstånd hemifrån, tio minuter ungefär…vilket gör att jag tittar in där lite väl ofta. Men jag är väldigt bra på att titta och inte köpa. Igår tittade jag närmare på julskyltningen.
Kommentera