Idag börjar en serie om kvinnan och klimakteriet i SvD. Den skall jag följa. Jag fyller 50 i april, och befinner mig mitt i omställningen. Vaknar svettig vissa nätter, har mensen ”from hell”. Den senare dock punktlig som tåget (nä, så kan man ju inte säga längre, punktlig som ett kvartsur, får det bli). När det gäller mensen är jag väldigt glad över en app jag laddat ner till man ajfån, och som håller reda på vilken dag det är dags att ladda med både tabletter som skall minska flödet, och lager av bindor och tamponger. Naturligtvis infaller alltid denna första mensdag på en resdag till eller från Paris. Att då ta flygbussen är inte att tänka på, eftersom den saknar toalett. Vad som förvånade mig är att artikeln handlar om hur tabubelagt klimakteriet är. Som exempel skissas det upp att män vid en middag kan prata om olika saker kopplat till prostatan (operation, PSA-test, osv) men att om en kvinna börjar prata nattvallningar, så övergår samtalet från att vara ”öppet” till att bli ”genant”. Typ. Det är säkert så här. Men gudskelov känner jag inte igen mig i detta. Vid vårt köksbord kacklas det så mycket om allt, inget är tabu skulle jag vilja säga. Och med mina väninnor pratar jag också om kroppen. Kanske är det delvis därför som jag inte upplever klimakteriet som något problem. Det är bara en fas som alla andra. Det enda jag kan tycka är lite trist med etta att bli äldre, det är att jag inte hade förstånd nog att njuta bättre av min kropp när den var yngre. Jag var platt som en pannkaka, för smal, och hade för långa ben. Och tyckte det var fult. och är det något jag är heligt förbannan på, så är det just detta: att vi kvinnor går genom livet till största delen missnöjda med hur vi ser ut. Vi måste sluta lyfta fram fel hos oss själva som inte finns.

Bild. två tanter i metron som jag tyckte såg fina ut.

Email

Facebook

Linkedin

Twitter

Google