Läser i dagens SvD om boken ”11 nyanser av tystnad” skriven av Heléne Thomsson och Ylva Elvin-Nowak. Boken handlar om härskartekniker, och hur de förändrats till att bli mer sofistikerade när kvinnorna tillsammans med männen konkurrerar om makten. Det är intressant det här med härskartekniker. Tycker kvinnor är sorgligt bra på att skuldbelägga sina medkvinnor, det vill säga få till exempel mig att känna skuld om jag ”inte ställer upp” på att föreläsa gratis eller utan ersättning ombeds ”hjälpa till” med adresser/tips/namnförslag till sammanhang där arrangören själv har fett betalt men inte har kunskap nog att själv kunna tråckla ihop eventet. Det är faktiskt alltid kvinnor som kommer med de här jobba-gratis-erbjudandena, och förväntar sig att man skall ställa upp för att vara (köns)solidarisk. När jag tackar nej händer det tre gånger av fyra att vill-du-jobba-gratis-kvinnan tar till ord som ”nu blir det jobbigt för mig….snyft…snyft…kan du inte snälla ställa upp….snyft…”. Så lågt och tröttsamt. Och extremt omodernt.
Idag blev det en tur hem till mamma som bjöd på lunch. Smaskig pannacotta till dessert. Kim glor på nya soffan och undrar varför han inte får hoppa upp i den. Men det finns verkligen en anledning, soffan är vit. Målningen med den lilla salongen är det stora rummet hemma hos min mammas farfar och farmor i Helsingfors. De var vid Operan båda två. Det är farfar som målat tavlan, farmor målade senare dit trasmattan. Jag kanske skulle addera en hund?
Afrika är förstås ständigt närvarande i Frankrike. På radion finns särskilda kanaler som följer den politiska utvecklingen ner på en lokalnivå i olika länder, rapporterar om afrikansk cup-fotboll och följer kulturlivet. Rapporterna är dels från forna kolonier, men framförallt från de länder som Frankrike fortfarande har ”intressen” i – och de är många. Några av dessa länder befinner man sig i krig med.
Paris eget Afrika heter Goutte-d’Or och ligger i 18e arrondissementet alldeles vid foten av Montmartres kulle, ett stenkast från Sacre Coeur. I Goutte-d’Or, finns hela den Afrikanska kontinenten representerad. Området kring Rue de la Goutte-d’Or och metrostationen Barbès-Rouchefort är nordafrikanernas. Här har Frankrikes största invandrargrupp, algerierna, bott sedan 1920-talet. Lite längre norrut, vid metrostationen Chateau Rouge – dominerar framförallt Östafrika. På Rue Polonceau råder full konkurrens mellan det senegalesiska, kamerounska och nordafrikanska köket – krogarna är många.
Marché Dejean. Det afrikanska centrumet är ett triangelformat livligt men slitet kvarter alldeles vid métrostationen Chateau-Rouge. Huvudgatorna heter Rue Dejean, Rue des Poisonnieres och Rue Poulet. Gatunamn som håller vad de utlovar. Mat! Här utspelar sig en högljudd marknad full av afrikanska godsaker och läckerheter. Här finns köttbutiker där allt förstås är hallalslaktat. Grönsaksstånd med manioc, gombos, kryddblandningar, bananblad, färsk peppar – allt du kan tänka dig behöva för en afrikansk måltid. Själva matmarknaden, är koncentrerad till Rue Dejan. Glöm inte att spana in fiskarna!
Men det är inte bara mat som gäller på Marché Dejean. I kvarteret finns allt som behövs för att fixa till den perfekta afrofrisyren. Löshår i alla tänkbara färger, nyanser och kvaliteter. Specialvax och hela peruker. Smink och hudvårdsprodukter för den färgade hyn – hos kvarterets apotek finns en hel serie skönhetsprodukter med det självklara namnet ”Produits Château Rouge”. Och sist men inte minst finns här butiker helt och hållet specialiserade på afrikanska tyger. Tro dock inte att tygerna är importerade direkt från Afrika. Nej, de flesta batiktrycken är Made in Holland. Ett gammalt ”mönster” kvar sedan kolonialtiden.
Dotterns svärmor Karin Mamma Andersson har släppt penseln för tillfället och curerat en utställning på Sven Harrys konsthall. Nu är det vernissage. Rasande bra utställning! Gå och titta! Och lyssna. Mr. Smith, från 1970 av Åke Hodell är otroligt vasst.
Kommentera