Igår åkte jag lite tåg i Sverige. Hemligt jobbuppdrag igen. Höstens färger utanför tågfönstret var en njutning att betrakta. SJ-vagnen, från Arboga till Stockholm, var dock rena rama skämtet. Ryggstöd som fastnat i evigt ”liggläge” och så en kupé skapad av allehanda kasserade konferensmöbler. Har faktiskt aldrig sett något så surrealistiskt och knäppt på ett tåg. Ett plus dock: tåget kom fram, enbar pyttelite försenat.
Skrev häromdagen att jag investerat i en dyr nattkräm. Efter några dygn kan jag konstatera att jovisst, den känns bra och skön. Hade kanske önskat mig ett lite mjukare ansikte på morgonen, ett ansikte som jag upplever följer med mandeloljan. Men lyxnattkrämen har ju till uppgift att lyfta och strama till, så det säger sig ju självt att mjukheten får stryka på foten litegrann. Överlag är jag otroligt nöjd. Nöjd är jag också med att ha bytt till min vinterfoundation, Diors Air Nude. Den torrare inomhusluften och kallare utmohustempraturer gör att ansiktet behöver smörjas, inte pudras med en mineralfoundation. Viktigast är att ha en foundation i rätt nyans, i mitt fall heter den 010. Bästa betyget gav en snygg kollega som undrade vad jag hade för magisk foundation. Sade som det var, och att ett litet solpuder behövs också. Vips kom kollegan dagen därpå tillbaks med en liten shoppingpåse med rätta grejerna. Nu är det dags att hoppa i gummistövlarna och åka iväg långt utanför Stockholm på ett hemligt uppdrag med en kollega. Idel spännande saker på gång.
Igår kväll blev det två ”gigg”. Först för alla våra teaterombud som fick ett smakprov från vad som händer på scenerna, men också på utställningsfronten, vilket är mitt område. Slog mig ner i logen och lät Sissela Kyle och Gunilla Röör stå. Efter att Johan Rabaeus sjungit en strof ur My Fair Lady blev det min tur. När jag dragit av mitt nummer blev det långa benet före till programkvällen ”Läppstiftet som protest” med Kakan Hermansson och Caroline Hainer. Kvällen avslutades med juridik och avtalsarbete. En på det hela taget normal arbetsdag.
Ikväll skall jag hälsa gästerna Kakan Hermansson och Caroline Hainer välkomna till Galleri 3. Vi ska utifrån utställningen ”Lee Miller – Krig och Mode”. Men först ska jag och väskan lyssna på VD. Får alltid lust att ta av mig barfota när jag ser den gröna heltäckningsmattan. Sticka ner tårna i luddet liksom. Men det går ju inte för sig.
Reflekterar faktiskt aldrig över att vissa saker och ärenden är tråkiga. Timmarna, dagarna, livet består ju av mängder av moment som bara måste utföras, somliga helt klart roligare än andra. Men än sen då. Men det finns en sak som jag skjuter på i det längsta: att stryka. Försöker undvika det så pass att det även finns i bakhuvudet när nyinköp till garderoben skall göras: måste det här strykas? Följaktligen innehåller min garderob få plagg som kräver ett möte med strykjärnet. Ett undantag är min vita tunna bomullsskjorta från franska duon Lemaire som sommartid bärs solo, och nu vid kyligare temperatur kan få titta fram under värmande kashmir. Älskar skjortor, men har hittills inte hittat en enda ”strykfri” variant som känns skön på kroppen. Tyvärr.
Idag skall iallafall min Lemaire få följa med på möte med vår bolagsjurist och lite andra sammankomster. Vi kommer ha en bra dag tillsammans, eftersom sköna kläder mot kroppen är en tillgång när svåra saker skall dryftas och problem skall lösas. Juridikprosan älskar jag för övrigt, med sin dräpande exakthet och logik så trumfar den som läsupplevelse ut mången medioker roman. Stryker gör jag idag till tonerna av en klaversonat av den spanska 1700-tals tonsättaren Antonio Soler.
P.S. Man får inte vara dum, strök bara manschetter och rundkrage samt dess närmaste område – dvs det som kommer synas när tröjan åkt på. En genväg ur tristessen helt enkelt. D.S.
Kommentera