Sitter här i Paris och läser lite på nätet om Kalmar Konstmuseum. Besökte ju själv museet nyligen tillsammans med den andra granntanten. Vi hade den stora äran att få bo mitt emot museet, på Slottshotellet, och museet var alltså en del av utsikten från salongen där vi kvällstid hängde med varsitt (okej då, flera) glas vin. Vi var båda helt tagna av museets form. En svart kub med intressanta vinklar. I två dygn sög vi bara på exteriören, från olika avstånd. Kaba, kaba, kaba, mumlade den andra granntanten hela tiden helt lyriskt. Själv gick mina tankar också till….ja, Kaba i Medina. Och Fazer lakrits. Två dygn knallade vi runt i Kalmar. Vi hänfördes av vackra köpmanhus, höll på att få dåndimpen i Domkyrkan från sent 1600-tal. Vilken skönhet. Torget runtom domkyrkan påminde för övrigt både mig och granntanten Camilla om ett annat torg, det Röda i Moskva där vi flanerade omkring för några veckor sedan. På tredje dagen fick vi så äntligen stiga in i Kalmars svarta låda, konstmuseet. Nu var det vernissage. Tyvärr blev det en snabbvisit då vi själva lite senare skulle inviga en annan utställning, Kunglig Vintage på Kalmar Slott (även det ett stiligt hus att dåndimpa i). Men, åter till vad jag läser om Kalmar Konstmuseum. De har problem, ett av dem är att publiken inte förstår vad som visas. Ni som inte fattar är i gott sällskap. En gång i tiden förstod sig folk inte på målade verk av Monet eller Renoir. Och Picasso tyckte långt senare de flesta var rena rama skämtet. Och han med solrosorna, van Gogh, det tyckte man var skit. Så sent som för bara några år sedan rådde det också konsensus om att fotografi inte kunde vara konst. Och det är inte heller så länge sedan vi i Sverige hade en minister (var det till och med kommunikationsministern?) som fastslog att det här med internet, det var bara ”en fluga” som snart skulle vara över. Inget att sätta sig in i, eller försöka förstås sig på. Ja, alla ni som inte orkar förstå, ni är alltså i gott sällskap. Själv anser jag dock att Kalmar Konstmuseum både på ut- och insidan är bland det bästa som hänt konstsverige på väldigt länge. Grattis alla ni i Kalmar!
Det har skrivits otroligt mycket om min bok om Margò Fallai som kom ut alldeles i början på året. Det är kul. Några som skriver om boken har haft en och samma invändning. De tycker det är tråkigt att ”min” röst inte hörs, att jag bara skrivit ned exakt vad Margò sagt. Att min röst inte hörs kan jag nu i efterhand också tycka är trist. Tanken inledningsvis var att kapitlen i ”jag-form” (Margòs röst) skulle varvas med min egen röst i form av egna kommentarer och minnen (min mamma arbetade kort hos Boutique Margot). Boken skrevs också som två röster, men tyvärr föll min bort. Det är sådant som händer i en arbetsprocess.
Vad som dock är helt fel, det är att jag bara skulle ha nedtecknat Margòs livshistoria rakt upp och ned. Den som tror att det går att skriva som folk talar, det vill säga i skrift återberätta vad någon säger, har aldrig gjort en intervju och sedan utsatt sig själv för att omvandla det talade till text. Skriver man precis vad folk säger, så låter precis alla som totala puckon. Det spelar ingen roll hur välformulerad eller verserad personen i fråga är. Talspråk måste omvandlas. Inte ens en spontant berättad livshistoriaa går att återge i obearbetat skick. Och i fallet med boken om Margò så är det inte heller så att hon skrivit den med hjälp av mig, som somliga påstår. Det är tvärtom, jag har skrivit den med hjälp av Margò. Jag kontaktade helt enkelt Margò och frågade om jag fick skriva hennes biografi. Margò hade ett krav: att vår personkemi klickade. Det gjorde den, en eftermiddag på Cadierbaren på Grand Hôtel.
Bilden här nedan är från boken, och föreställer förstås Margò.
Kommentera