Efter att dagens längder i simbassängen klarats av blev det lite shopping. Vin till granntanterna att avnjutas innan vi går på Guldknappen, och så röd kaviar till lunchsmörgåsen bestående av rostat surdegsbröd toppat med gräddfil, rödlök, äggula och kaviar. Höll sedan på att beställa en bok via Amazon dott kåm som jag redan köpt. Två gånger. Den boken kan inte ha gjort något djupare intryck. Men nu skall den läsas om inför ett kommande arbete. Kanske borde läsa båda exemplaren?
På badet var det för övrigt en ung trendigt klädd hipster-moder som uppmanade sin dotter att tvätta framstjärten. Så omodernt och fegt! Vad är en framstjärt? Underliv heter det väl? Eller sköte. Och visst kom man väl fram till något gemensamt gulleord för något år sedan, som generade föräldrar och dagispersonal kunde använda. Vad var det? Snippa? Låter som … en IKEA-potta. Vad är det med folk. Framstjärt? Oj, nu håller jag på att bli arg igen.
Ikväll blir det gös. Tillagad på ett annat vis än vad det var tänkt. Glömde nämligen be om att få gösen fjällad, och orkar inte grisa med det själv. Nu åker gösen in i ugnen, saltad, pepprad och i sällskap med citron, små halverade tomater, persilja, färsk vitlök och olivolja och vitt vin. Till dessert blir det jordgubbssoppa. Bara att mixa och sätta till vatten tills man får önskad konsistens. Sockergrisen tillsätter sötma efter behov.
Känner mig som om jag borde vara arg över något? Inte kränkt (det är ju visserligen modernt). Utan förbannad. Man över vad? Nåja, det löser sig säkert under dagens lopp. Det brukar alltid dyka upp något att hetsa upp sig över. Gör det inte det kan jag gå och titta på Mc Donalds skräpet som ligger kvar i trappan på Peter Myndes Backe. EFTER TIO DYGN! Sådärja, nu var mål för ilskan löst. Folk måste sluta slänga skit omkring sig hur som helst, men staden måste verkligen skärpa sig när det gäller städningen. Inte undra på att råttorna trivs så bra. De bjuds ju på fri buffet dygnet runt på stadens gator och torg. Råttfest non-stop.
Men, nu var det det här med biografier jag tänkte på. Skrev ju som bekant en om Margò Fallai. I efterhand ångrar jag att jag inte stod på mig – och såg till att de textavsnitt i vilka jag reflekterade över mode, tiden, Margò som person och våra möten under arbetets gång – kom med i boken. Men man måste alltid välja sina strider. Igår morse mötte jag en författare i duschen, vi simmar i samma bassäng. Hon ger ut en ny roman nu i höst, och var ledsen över omslaget. Det stämde inte överens med vad hon själv tänkt sig, överhuvudtaget. Men även hon hade gjort ett val, att skriva är en urlakande process. När omslaget skall göras, är man fullt upptagen med det sista pillret i boken, och har ingen kraft över för den så viktiga förpackningen. Visst måste formgivaren få fria händer, men det är ändå viktigt att man förstår varandra, och att omslagsformgivaren kan tolka innehållet rätt.
I min biografi om Margò Fallai, så är det Margò som talar i jag-form boken rakt igenom, jag som författare är en slags transkriberingspersona. Många biografier är upplagda så, vilket får många läsare att tro att det är LÄTT att skriva en biografi efter att man samtalat och intervjuat ”offret” i fråga. Det är det icke. Det går aldrig att skriva som folk talar. Prova själv får du se. Precis alla kommer låta som kompletta idioter. Vare sig de är det, eller ej.
Nu har jag fått en trevare från ett flott förlag, om att kanske skriva en ny biografi, om en internationell modeperson.Om detta blir av skall jag hålla mig till ursprungskonceptet jag hade för Margò-boken, det vill säg låta personen i fråga berätta, men också själv skriva om vad som händer och sker när vi möts. Väldigt få är beredda att blotta sig på det sätt som behövs för att en biografi skall studsa till och få djup. De flesta vill gärna framstå som lite bättre än vad de är, gärna exponera (några) sår och revor i själ och uppväxt, men dessa sår skall vara snyggt snittade. Ingen vill prata om vardagsångesten, de banala misslyckandena, tillkortakommanden inom familjen … och så vidare. Nåja, vi får väl se vad det blir.
Imorgon skall jag gå på Guldknappen med granntanten. Vi får sällskap av snyggodottern Lydia Ericsson Wärn, vår sköna Annika Stödberg och så flotta Charlotte Birnbaum med vackra dottern Astrid. Undrar vad jag skall ha på mig? Hade jag ägt denna röding av Alexis Mabille … hade jag inte satt på mig den. För dramatisk för mig. Men jag tycker den är vacker! Nä, det blir nog mitt nya H&M fynd för 399:-, en kjol med drag av Diors look 1947. Trivs så bra i kjolen, att jag imorse klickade hem en till på nätet. Så skall man göra när man hittat något som fungerar, köp fler av samma (om du har råd). Till kjolen tar jag nog en enkel skjorta, och sedan några klackar. Rött läppstift och doft, och så aftonväskan modell äldre som jag fick av granntanten i födelsedagspresent.
Ikväll är det vernissage på alla gallerier runt Hudiksvallsgstan. Vi går en ronda. Ser bra saker, och träffar massor av bekanta. Lite som skolstart. Uppifrån och ned: Matthias von Arkel, Statens Konstråd, Statens Konstråd, Verk av Carl Michael von Hausswolff (?), Videoverk av Nathalia Djurberg, Nordenhakes fönster, Hudiksvallsgatan, Andréhn-Schiptjenko, Konstnären Matts Leiderstam. Matts utställning hos Andréhn-Schiptjenko x 2, ung publik, urdrucket, gården, Designern Johan Schalin, Galleristen Cilené Andréhn, Michael Johansson x 2, Kim, urdrucket.
Dottern Lydia arbetar som pressfröken hos Cheap Monday. Idag är hon och hennes trevliga kollegor i full färd med att ställa iordning en pop-up butik vid Norrmalmstorg. Jag har hälsat på. Fick en urbra väska! Vi kikade också in hos & Other Stories, dom pyntat butiken med snyggon Lydia.
Kommentera