Denna dag har varit kryddad med vardagsbestyr. Upp tidigt då EDF skulle komma (tidigt) och läsa av elmätaren. Naturligtvis kom de sent. Medan maken handlade och fixade lunch gjorde jag en utflykt till tvättomaten. Medan toppar, handdukar och annat virvlade omkring i torktumlaren stack jag hem fyra minuter, det skulle jag inte ha gjort. När jag kom tillbaka var makens kalsonger stulna. Någon hade helt enkelt öppnat torktumlaren och plockat ut endast detta. Nåja, det var väl en person i behov. Och kalsongerna var ju rena. Detta är faktiskt första gången jag blir av med något här i Paris. Fast det blev jag ju inte! De var ju makens. Imorgon börjar en hektisk modevecka, väldigt glad att ingen snodde mina Camilla Thulin-toppar som jag skall bo i hela veckan lång, från svart till plommon. Och tack alla ni som bidraget med förslag på titel till min nästkommande bok som skall ges ut av Förlaget Atlantis. Strålande förslag. Ni är fantastiska, vilken respons!
Trevliga redaktören Johan Rosell hör av sig nu på aftonkvisten. Förlaget Atlantis katalog är under produktion, och det är bråda dagar. Min nästa bok skall med i katalogen, och jag behöver nu er hjälp då titeln inte känns bra. Arbetstiteln är ”mode som gjort skillnad” och den känns inte klockren. Undertiteln fungerar dock (kanske): 12 essäer om banbrytande mode. Boken handlar om personer/designers/upptäckter och politiska beslut – som ändrat modet. Vad tycker ni boken skall heta? Hjälp mig! Mejla till info@granntanter.se
Vad konstigt det känns. Jag och Camilla började planera läsarresan till Paris för … ja, längesedan. Och nu är den över! Dags att radera bort från kalendariet. Som en av våra gäster sade, Kirsi, när hon skulle åka hem med sin dotter Aurora: det här känns lite vemodigt. Och ja, det gör det faktiskt. Vi fick nosa på varandra. Och det var trevligt att höra er prata på med varandra om högt och lågt, och att prata med er. Själva tycker vi, Camilla och jag, att vi haft ett par väldigt trevliga dagar. och allt gick bra. Ingen bröt foten (fast då hade vi ju haft en egen kirurg som fixat det hela) och ingen deppade ihop (och då hade vi haft en egen psykolog som tagit hand om det) och ingen behövde få hjälp med minnet (då hade vi haft en demens-syrra som med säker hand tagit hand om det) och om frisyren pajjat så hade vi inte heller behövt oroa oss (eftersom vi också hade en frisör i sällskapet). Ja, jag säger då det. Ni var sannerligen en intressant konstellation, allt dokumenterades ju också av en äkta pressfotograf. Nåja, nu tog det slut. Vi ses framöver någon annan stans. Stort tack alla. Kim har svimmat av och vill helst inte gå ut på ett par dygn framöver. Själv laddar jag nu bokstavligen batterierna på nytt, för på tisdag börjar Paris modevecka med jobb dygnet runt. Sitter hemma och osar på inbjudningar, samt gluttar på vad som just nu visas i Milano. Mot nya äventyr …vi ses och hörs!
Bild: Chinatown i 13e arr,
Kommentera