Snö i Paris

torsdag, 30 november, 2017 av Karina Ericsson Wärn

Väderappen har lovet snöfall i Paris. Men det vita luddet lyser med sin frånvaro. Skönt. För när snön faller i Paris, vilket den gör sällan, så lamslås allt. Parkerna stängs. Trafiken rullar inte. Och så vidare. Och då talar vi om max en centimeter snö, eller två, eller tre. I övrigt flyter allt på som det ska, texter skrives och texter läses, precis som planerat. Och så börjar julplanerna ta mer detaljerad form. Barn och kamrater kommer till stan, underbart. Blir delvis en jul på krogen, på franskt vis. Vi hoppas mycket på vår nya kvartersbistro som är under uppbyggnad. Den tidigare bistron gick ett sorgligt öde till mötes. Patron fick cancer, och sex månader senare var han avliden, krogen stängd och vinkällaren såld flaska per flaska till kvarterets invånare. Änkan åldrades decennier på ingen tid alls, och patrons hund Biba blev deprimerad. Carpe diem är delvis en klyscha, men ack så sann.

Kommentera

Fina fisken i Paris

onsdag, 29 november, 2017 av Karina Ericsson Wärn

Arbetsdagen avklarad. Nu börjar middagsplaneringen – och idag får det helt enkelt ätas på krogen då dagen till 110% ägnats åt annat än matplanering och matshopping. Det får bli en tur till någon av adresserna i kvarteret. Men frågan är om gårdagens middag kan överträffas? Då åt vi en hemlagad Bar, fjällad och urtagen – fylld med fänkål och citron, skjuts in i ugnen på 190 grader saltad och insmord i olivolja. Några stjälkar selleri som blev över från bolognesekokeriet fick åka med också. 35 minuter senare var fisken klar, och helt gudomligt god. En ensam tomat och lite överbliven färk getost fick bli en sidosallad, till dessert mango – den är som allra bäst nu. Och jag gillar att servera den på samma sätt som man gör på de asiatiska krogarna. Men nu mot en annan middag någonstans…..

Kommentera

Hemligheter i Paris

onsdag, 29 november, 2017 av Karina Ericsson Wärn

Hjärnan är helt upptagen på att arbeta med gestaltningen kring vår sista utställning 2018 på Kulturhuset Stadsteatern. Självklart är projektet hemligt ett tag till. Men i mitt arbete med att skapa en gestaltning så gäller det förstås att tänka ut en rumslig arkitektur som hänger ihop med utställningens innehåll. Det handlar om allt från väggars dimensioner till färgval och hur man vill att publiken skall röra sig. I vilken ordning skall utställningen upplevas? I många fall handlar det om att skapa ytor och synfält som betraktaren egentligen inte reflekterar över, men som får besökaren att uppleva utställningsbesöket som harmoniskt (om det nu är det man vill) och givande. Det går förstås också att bygga in irritation och frustration – det gäller att välja rätt. Just denna utställning har ett väldigt känsligt innehåll, därför gäller det att gå varsamt fram…att promenera i Luxembourgträdgården hjälper mig att tänka rätt. Fast det kan ju bli fel ändå, ska gudarna veta.

Kommentera

En fransk minigran?

tisdag, 28 november, 2017 av Karina Ericsson Wärn

Åh, efter ihärdigt regnande kom solen tillbaka. Genast får man lust att ta en promenad. Sagt och gjort. Kombinerar promenerandet med matnyttiga ärenden, som inköp av fisk till kvällens middag. Funderar lite på om en pytteliten gran till jul ändå kanske vore trevligt. Kanske. Eller så får det räcka fint med ett fång röda tulpaner. Resten av dagens ägnas åt skissarbete på papper och i huvudet, det är en mycket speciell (det är de alla visserligen) utställning hösten 2018 vars innehåll är så delikat och sorgligt att gestaltningen kräver en varsam hand, tanke och rumslig lösning. Inte enkelt. Men utmaningar är bra.

Kommentera

Vid tangenterna i Paris

måndag, 27 november, 2017 av Karina Ericsson Wärn

Och så är jag åter i mitt kära Paris, efter några underbara dagar i Frankfurt. Här i Paris skall det arbetas vid tangenterna, ett antal olika texter väntar på att blir skrivna. Det är allt från en längre lite färgstark modeartikel till en mer sansad sifferkryddad rapport. För att skriva behöver jag en fredad zon runtomkring mig själv, den går inte riktigt att finna på kontoret på Kulturhuset Stadsteatern. Att kunna dela upp sina dagar mellan å ena sidan kreativt skapande (som skrivandet kan vara) och å andra sidan möten samt ännu fler möten och samtal med alla på min enhet och kolumner och mallar och avtal och beslut och ännu fler beslut och ett aktivt lyssnande – är därför bästa modellen. I alla fall för mig. Mellan nedslagen på tangenterna promenerar jag med Kim, och lagar lite mat. Ikväll blir det en klassisk bolognese. Bästa bolognesen har fått puttra längre än längst, själva grundhemligheten helt enkelt: tiden.


Kommentera

11 1 … 36 37 38 39 40 … 572