Läser Beata Arnborgs biografi om Kerstin Thorvall, utgiven av Atlantis. Har inte kommit så långt, till 1947 närmare bestämt. Då flyttar Kerstin Thorvall till Paris, lustigt nog bosätter hon sig på en liten gata jag i stort sett går varje dag. Rue Servandoni, bakom Place Saint-Sulpice. Lustigt. I Paris tecknar hon mode hos de stora modehusen, och hälsar på hemma hos Elsa Schiaparelli. Nej, nu måste jag fortsätta läsa.
Har precis kommit hem från Stadsteatern och föreställningen Johnny Boy. Skriven och regisserad av Marianne Lindberg De Geer. Scenografi av Carl Johan De Geer. Båda var på plats ikväll vilket var trevligt, för då fick vi oss en pratstund både i paus och efteråt. Jag gillade pjäsen. En minst sagt självutlämnande story om Mariannes liv med Björn Afzelius som var konstant kryddat med andra damer, alkohol och lite till. Pjäsen innehöll flera rent visuellt snygga lösningar, -in och utgångarna var smart lösta, och otroligt bra var partiet där en och samma monolog repriserades och framfördes med förskjutningar (av två fast egentligen tre kvinnor) så att svartsjukans desperation nästan smittade av sig. Grattis Stadsteatern!
Kim och jag tar en morgonpromenad i kvarteret. Går Klevgränd och Glasbruksgatan, står och tittar ut över ett yrvaket Stockholm en stund. Kim nästan försvinner bland löven nedanför Mosebacke. Promenerar sedan hem till morgontidningen och maken som anlänt från Paris. Han har kommit till Stockholm för att prata om Cindy Sherman, bland annat.
Denna dag är som vanligt en arbetsdag. Sorterar papper. Ser att Damernas Värld blåst liv i min gamla sida DV Retro igen. För många år sedan föreslog jag tidningens dåvarande chefredaktör, Mona Johansson, att tidningen skulle kunna innehålla en sida där samtidens mode sattes in i ett historiskt perspektiv (allt går igen) och att DVs arkiv skulle vara en utmärkt källa att ösa ur. Mona sade ja, och under flera år levererade jag den ena DV Retrotexten efter den andra. De blev otroligt poppis! Det bildades klubbar som träffades och pratade om mode utifrån mina retrotexter, och ett urval blev till en bok utgiven av förlaget Pocky. Men så ville DV inte längre ha några retrotexter. Idén passade inte in längre. Okej. Saker skall komma och gå och förändras. Fast nu är tiden tydligen mogen igen. Roligt att mina gamla idéer används igen. Lycka till, säger jag.
Av någon anledning gillar jag inte rött kött längre. Jag har alltid gillat en biff, eller en entrecote. Men inte nu längre. Det känns helt plötsligt för svårsmält. Kyckling och kalv går dock bra. Och fisk, det äter vi i mängder. Ikväll äter jag middag för mig själv på Götgatsbacken. Det blir en vegetarisk pasta. Jag har fräst små tomater i olivolja, en del av tomaterna har jag delat, somliga åker i hela. Sedan i med vitlök och färsk chili. Pudrar över nymortlad svartpeppar, salt och råsocker. Stänker över lite vinäger. I med sardellfiléer, antal efter tycke, och kapris. Låt puttra ihop. Smaka av. Häll över valfri pasta.
Kommentera