Nu på aftonen svischade jag hem till familjen Birnbaum för lite äppelpaj. Mycket smaskigt. Efter pajen åkte herr Birnbaum till jobbet på Moderna Museet för att tillsammans med Cindy Sherman visa hennes utställning för vänföreningen. Själv promenerade jag till ABF där sonen arrangerat en afton med Bengt Göransson, en gång i tiden utbildnings- och kulturminister. Det var intressant. Han hade många tankeväckande saker att säga om vår tids ”kamouflagespråk” bland annat. Avslutade med middag på mexikanska La Neta med sonen.
På Nordiska Museet i Stockholm pågår det visst en utställning om ränder. Skall försöka hinna se den. Måste bara försöka få klart min nästa bok …idag ägnar jag mig åt research, och hittade då en egen gammal text om ränder, den publicerades som en DV Retrotext (DV = Damernas Värld) år 2003. Här kommer den i repris!
Det har gjort studier som visar, att ungar på en skolgård, iklädda randigt, typ från Polarn och Pyret, uppfattas som mer rörliga än barn i enfärgat. Och ungar som rör sig, verkar ha roligare än stillastående kompisar. Och har man kul – då är man också glad. Så klär vi oss i randigt, kommer vi alltså att uppfattas som roliga och glada. Eftersom vi suger upp andras uppfattningar om oss själva, som om vi vore wettexdukar, kommer vi följaktligen också att känna oss gladare. Om sen ränderna kommer från Versace, Cacharel, Sonia Rykiel eller Miss Sixty – det spelar ingen roll. Av samma anledning, att ränderna roar, är clownens kläder randiga.
Men ränder har inte bara en stämningsförhöjande funktion. Det finns inget mönster som är så laddat – och så tvetydigt, som det randiga. Historiskt har randiga kläder, ända sedan 1200-talet, suttit på avvikarna i samhället. På skurkar, horor och dödsdömda. I kartböckerna har ränderna markerat annekterat område. Ett tvärrandigt plastband, med ränderna en aning snedställda, knutna kring träd i en skogsdunge, signalerar avspärrat – och för genast tankarna till polis. Ränder är alltså inte enbart roliga, de även oroar. Som alla mönster är ränderna bärare av koder. De kan vara patriotiska, men också hotfulla och olycksbringande. Tänk bara på de nazistiska koncentrationslägrens fångar, och de kläder de tvingades bära. Aldrig tidigare har ränder, placerade på människokroppen, varit så förnedrande och plågsamma.
Rändernas färg, och bredd, bestämmer hur vi ska uppfatta dem. Skillnaden mellan en bilhandlare och en aristokrat, kan vara millimeterfin – om de båda bär randig kostym. Den förres är förstås bredrandig, och därmed en smula vulgär. En kvinna iklädd något svartvit randigt, framstår gärna som lite vild och djurisk. Men rändernas betydelse är inte konstant. Även om deras funktion kan vara det. Vertikala ränder gör att man ser bredare ut, horisontella ränder kan göra figuren smalare. – om de har rätt bredd vill säga.
Det går mode även i ränder. I år (anmärkning: 2003) ska dom vara knallfärgade, ungefär som innehållet i godispåse. Men varför så gladrandigt just nu? Kanske som en motvikt till livets realiteter, till vår konfliktfyllda vardag – som i sin tur återspeglas i combatmodet. Vi behöver ha lite kul helt enkelt. Enklaste vägen går via det randiga. Det gäller dock att se upp, så att man inte misstas för en reklampelare för GB glass.
Wow! Maken och jag blir bjudna på lyxmiddag hemma i köket av dottern Lydia och svärsonen Rudolf. Till förrätt risotto med tryffel från Gotland som lagotton Aslan nosat upp. I glasen en årgångsriesling vars flasketikett är gjord av Rudolfs pappa (tillika Aslans husse) konstnären Jockum Nordström. Nästa rätt: Oxfilé med pappardelle och tryffelsmör. Sedan fransk choklad. Poff. Tack Jockum, Karin Mamma, Aslan, Rudolf och Lydia.
Titta vad trevligt. I senaste numret av Plaza berättar jag om mina favoritställen i min ena hemstad Paris. Är i mycket trevligt sällskap. Andra Paristipsare är fotografen Kia Naddermier, designern Johan Lindeberg, industridesignern Inga Sempé, illustratören/designern Lovisa Burfitt och butiken JUS ägarinna Ulrika Nilsson. Köp, riv ur och spara, om ni vill ha fler Paristips än vad vi levererar här på sajten. I samma Plaza är också Tityo med, i bollhatt skapad av Thomas Nordin, skräddarmästare Chez den andra granntanten.
I modevärlden står etik och moral inte särskilt högt i kurs. Att det förhåller sig på det viset, får inte minst ”mindre” och ännu ej världsberömda designers känna på titt som tätt. En som precis blivit bestulen är Anna-Sara Dåvik, en oerhört intressant Stockholmsbaserad designer som ni kan läsa mer om i min bok MODEBIBELN (går att klicka hem här på sajten). Som en hyllning till Elsa Schiaparelli, har Anna-Sara Dåvik skapat ett par fantastiska handskar försedda med naglar. Ett par handskar som den hippa konceptbutiken Colette i Paris visat intresse för, man ville sälja Anna-Sara Dåviks handskar i sin butik. Men det blev aldrig något med det. Fast från och med idag kan man köpa nagelhandskarna hos Colette, i en version de själva tagit fram. Suck. Att skydda sig mot idéstöld är nästan omöjligt. Idén till handskarna fick Elsa Schiaparelli i sin tur från Picasso, som inför en fotografering av Man Ray lät sminka ett par händer. Bilder: Picassohänderna, Elsas handskar, Anna-Sara Dåviks handskar, Colettes kopia.
Kommentera