Riv Kina slott

måndag, 25 november, 2013 av Karina Ericsson Wärn

Min artikel igår här hos Oss Granntanter Emellan om anklagelserna mot Gudrun Sjödén, att hon exploaterar samernas kultur, ledde till ett väldigt tyckande på Facebook. Vad jag tycker framgår av artikeln. Låt oss inspireras, mixa tider och stilar.

Tänk om 1700-talet inte vurmat för det kinesiska, då hade exempelvis inte Kina Slott funnits som ett vackert utflyktsmål på Drottningholm. Och om man skulle hålla sig till att (som någon föreslog) som designer/kreatör absolut inte låta sig inspireras av något annat än den egna hembygden, hur hämmande skulle inte det vara. Ta mig själv, jag är född i Eskilstuna, ponera att jag skulle vara designer … skulle jag då bara få använda mig av Assa Stenman, Tors Hammare i Torshällaån, det omkringliggande landskapet och dess fauna – som avstamp för mina designidéer. Nä, så tokigt tänkt. Fram för mer blandat tack, med influenser från allt som nu kan tänkas inspirera.

Och de här diskussionerna om censurera historien, i form av att ta skriva om exempelvis Barna Hedenhös. Vad är det för idioti. Bättre att förklara hur krokigt man en gång tänkt, och varför. Tänk om den där typen av censurtänk och gräv-endast-i-din-egen-mylla skulle få råda, skulle vi då riva Kina Slott (som kan ses som en exploatering av det asiatiska, eller…)?

Bilderna från Statens Fastighetsverk.

Facebook

Twitter

Google

Kommentera

Karinas Blogg

Stilla söndag i Paris

söndag, 24 november, 2013 av Karina Ericsson Wärn

På förmiddagen satt jag och skrev medan maken gick och mathandlade på Rue de Seine. När han kom hem hade han med sig hälsningar från vår läsare Inga-Lena som han stött ihop med. Inga-Lena var en av alla trevliga läsare som hängde med oss granntanter runt i Paris i höstas. Nu är hon här över helgen med dottern, och inspierad av våra berättelser om Paris, har hon denna gång checkat in på Lutetia som ruvar på ett dramatiskt förflutet.

Efter en promenad i ett stilla Paris är det dags för ett arbetspass vid tangenterna igen. Vet ni: under kyrkan Saint-Sulpice finns en teater! Noterade den för första gången idag. På väg hem kunde vi inte låta bli att köpa lite hemlagad fisksoppa i marchén. Morgondagens lunch.

Facebook

Twitter

Google

Kommentera

Karinas Blogg

Vinterträdgård i Paris

lördag, 23 november, 2013 av Karina Ericsson Wärn

Pysslar lite ute. Löven slutar aldrig falla. Portvakterskans barnbarn är på besök. I fjärran hörs bruset från Boulevard Saint Germain. En vanlig lördag i november som skall avslutas med en inbjuden gäst till middagen.

Facebook

Twitter

Google

Kommentera

Karinas Blogg

Bra Foundation

lördag, 23 november, 2013 av Karina Ericsson Wärn

Jag tycker ofta det är så här. Att när man hittat en skönhetsprodukt som man tycker fungerar perfekt, är bäst helt enkelt, ja då tas den ur sortimentet. Och så påbörjas ett dyrt letande efter en likvärdig produkt. Själv har jag fäst mig vid Diors foundation ”Diorskin Nude” i kompakt geléform, nyans 010 Ivory. Det är nu ingen idé att här lägga ut texten om alla dess fördelar, för när jag skulle köpa en ny häromdagen på Sephora på Boulevard Saint Germain fick jag beskedet att den utgått ur sortimentet. Jag började nästan grina och stampa med fötterna (nej, naturligtvis inte). För jag visste vad som väntade. Ett evigt testande letande och dyra felköp. Varken orkar eller har tid med sådant.

Styrde mina besvikna fötter till apoteket, som har bra linjer varav många numera även finns i Sverige. Och, heureka! Jag har hittat en ny urbra foundation. Den kommer från märket Avène vars linje med skönhetsprodukter lyssnar till namnet Couvrance. Min foundation heter Crème de teint compacte och kostade 19 euro (mindre än hälften av vad lyxmärkena kostar). Det bästa av allt, den finns i två formulas, en lite torrare oljefri, en lite krämigare med olja. Jag valde den förra, och i den ljusaste nyansen 01. Nästa gång ni kommer till Paris, lägg vantarna på denna! Den är lätt att applicera, jag behöver ingen concealer för att kamouflera mörka ringar eller andra ”felaktigheter”. Efter att ha följt min vanliga morgonrutin med fukt och dagkräm (se gammalt blogginlägg någonstans) så åker foundationdosan fram. Försiktigt klappar jag in färgen från panna ned över hals, och lite ut på öronen. Börjar lätt. Låter allt sjunka in medan strumpor åker på. Tar sedan en tur till i ansiktet på partier som behöver lite extra, som näsvingar och haka. Voila!

Facebook

Twitter

Google

Kommentera

Karinas Blogg

Tilda Swinton fungerar ej

fredag, 22 november, 2013 av Karina Ericsson Wärn

Nu på eftermiddagen promenerade jag iväg i iskylan för att se två utställningar på Beaux-Arts. Dels en installation med Tilda Swinton och en klänning. Tyvärr var dörren till Amfieteatern låst. Efter en stund dök det upp en trevlig karl med en dammsugare. ”Jo, det visades en installation därinnanför dörren. Låst? Jasså, det måste vara ett misstag. Låsa upp? Nej, det går inte.”. Väntade ett tag på att dörren liksom plonk skull slås upp på vid gavel. Inget hände. Till slut gick jag utan att ha sett en skymt av vare sig klänning eller Tilda Swinton. Suck. Jag har noll tolerans med uställningar som inte är öppna när de ska, eller som tekniskt har lagt av och ingen gör något åt det. Visar man en utställning har man ansvar för den hela tiden, fram tills dess att den är slut.

Nästa utställning var också på Beaux-Arts, ”Cook-book” på Quai Malaquis. Den handlar om mat i konsten. Tyvärr var det oerhört mager för att vara fullmatad med rätter och råvaror. Presentationen var helt enkelt för trist och slarvig, för de enskilda verken i sig var oerhört starka och spännande. Åtminstone en del…som Goya…och italienaren Gianfranco Barucellos små kulinariska stilleben, liksom Sophie Calles dokumentation av sina enfärgade måltider. Inne-kocken Inaki Aizpitarte, han med krogen Le Chateaubriand, var med med en övervakningsvideo från den egna krogen. Inte särskilt kul. Fick mig att må direkt illa gjorde videon med en annan het kock, Bertrand Grébaut. Han gav sig olovandes ner i metrons kulvertar nattetid, med kalvhjärta, tillbehör, olja, knivar och kockkläder – för att där laga till en lyxmåltid ”underground”. han hettade upp rälsen med en brännare, som fick fungera som grill. Det sprakade och var farligt. Vilken adrenalinkick, för honom. Så töntigt machoartat. Sedan mumsade han i sig läckerheterna själv. Så satans cyniskt. Métrosystemet är fullt av hemlösa. han kunde åtminstone öppnat en riktig undergroundkrog därnere. Det hade varit något.