På blixtvisit i Stockholm. Först förbi Kulturhuset Stadsteatern för att få ordning på lite saker-under-arbete. Sedan tunnelbana ut till Råsunda för en helt exklusiv visning för bara mig av filmen Yves Saint Laurent som snart går upp på bio i Sverige. I afton skall jag sammanstråla med granntanten för en podd-radio. Ikväll flaxar jag åter till Paris, i sällskap med Kim. Det är nämligen ett par dagar kvar på Paris modevecka. Lördag är jag dock redan åter i Stockholm, för på söndag skall jag prata i TV4 Nyhetsmorgon med Tilde de Paula om Saint Laurent.
Men är det inte jobbigt att resa så där mycket?, är en fråga jag ofta får. Jag förstår frågan, fast ändå inte. Visst, jag reser mycket. Det är upp och ned i plan, hit och dit med tåg och någon buss. Inte sällan är resandet kantat av icke önskade förseningar, inställda avgångar och annat (häromveckan blev piloten sjuk!) som gör att resan som på pappret såg så enkel och smidig ut, blir både krokig och tidsmässigt längre än avsett. Men nej, jag tycker inte alls att det är jobbigt att resa. För mig är resandet inte något annat. Att resa är lika mycket att leva som det liv som väntar där framme vid målet (måltid, möte, familj med mera med mera). Jag känner mig trygg när jag reser. När jag kliver på ett plan, så ser jag fram emot flighten för jag vet att nu har jag ett par timmar för mig själv som är ytterst exklusiva. Jag får sitta ifred, utan telefon som ringer. Flygtiden använder jag till att fundera. Jag har alltid min lilla anteckningsbok och penna till hands. Datorn, som också alltid är med, undviker jag att plocka fram. Jag använder restiden som en slags meditation. Jag får tid att vrida och vända på olika arbetsidéer. Jag kan sitta med slutna ögon och låta tankarna fara. Blir flighten försenad eller inställd är det heller ingen idé att hetsa upp sig. Det är bara att finna sig i att parametrarna förskjutits, och förr eller senare kommer jag dit jag ska.
Karin, Katrin … jag har faktiskt (på allvar) inget problem att någon ibland snubblar på mitt namn och råkar kalla mig för något annat än det jag heter: Karina. Särskilt inte om det gäller nya bekantskaper eller egentligen helt okända personer som fått för sig att vara lite extra personliga, och så slinter tungan och mitt namn kommer ut fel. Jag vet själv hur lätt hänt det kan vara, därför undviker jag att kalla folk jag inte känner vid namn. Men, när denna inbjudan till tidningen DV Modes 10-års jubileum nådde mig, så blev jag ändå lite … ja, förvånad. Jag har skrivit extremt regelbundet i Damernas Värld sedan hösten 2000, typ i varje nummer under en räcka av fjorton år. Och i DV Mode har jag skrivit så länge den funnits, det vill säga tio år. Och ändå vet de inte vad jag heter!? Jag förstår att man lejt in någon (hoppas jag) som fått i uppdrag att skriva namnen fint på kuvert och kort. Men just därför är det extra … förvånande. Att man i pratets hast slinter med bokstäver och namn är som sagt inget konstigt, inte heller är det underligt om det blir lite felstavat och omkastat i brådskan bland tangenterna. Men, när det skall se flott och personligt ut, då får det faktiskt inte bli fel. Nej, om jag skulle ta och slå en signal till granntanten Carmen Thulin och hennes make Jörgen Rabaeus för att höra hur de mår…
Le Baratin. När Raquel Carena 1987 köpte Le Baratin hade hon inte lagat en enda maträtt i hela sitt liv, och kunde ingen franska. Idag är hennes bistro en av Paris populäraste och Raquel Carena en ”la chef des chefs”, kockarnas kock. I stort sett alla stjärnkockar anlitar henne som konsult eftersom hon blandar smaker och konsistenser på ett sådant vilt och ohämmat sätt att nya ljuvliga kombinationer uppstår. Som tonfiskcarpaccio med körsbär till förrätt. Till hennes kunder hör bland annat stjärnor som Yves Camdeborde och konditorn Pierre Hermé.
Chez George är de franska matkritikernas favoritkrog. Det vill säga de kritiker som har en förkärlek till vällagad fransk husmanskost och hur det var förr. Med en korrekt servis där somliga arbetat i fyrtio år hos Chez George samt många äldre manliga stammisar från bank och börs i närheten (med fasta bord) så är onekligen Chez George lätt musealt. Och underbart. Det är lite som att kliva in i en filmdekor från 30-talet, med statister och allt. Menyn lämnar ingen otillfredsställd. Har du ännu inte provat den enkla förrätten Salad de lentilles (linssallad) så är Chez George platsen att förlora oskulden på för här är den himmelsk. För att inte tala om Filet de Hareng, den rökta inlagda sillen. Mums. En gång i tiden var den amerikanska kokboksförfattaren och tevepersonligheten Julia Childs stammis här, och man kan nästan höra hennes skarpa stämma utbrista ”Lovely” över Salad frisée aux lardons et oeufs poches (sallad med fläsk och pocherat ägg). Vinlistan innehåller många dyrbarheter. Vill man spendera lagom är husets karaffvin både utmärkt och billigt. Boka bord är ett måste.
Kommentera