När min pappa dog på väg hem från arbetet i hjärtinfarkt, 49 år ung år 1987, stod jag hemma i köket och gjorde linssoppa. Linssoppan hamnade dagen därpå i frysen, och där låg den tills frysen pga flytt behövde frostas av. Det tog drygt 15 år innan jag kunde äta linser igen. Linserna var så för evigt förknippade med hastig död och den tyngsta av sorger. Det var som om det vilade en förbannelse över linserna. Koka dem, ät dem – och någon kommer att dö. Till slut fick en bordsgrannes läckra lunchtallrik på Au Chai de l’Abbaye i Paris min linsfobi att lösas upp. På tallriken låg en ljum linssallad, gjord på de läckraste små Puylinser. Tillbehöret var en kraftig korv från Auvergne. Allt doftade himmelskt. Lite lagerblad i fonden, lök, buljong. En finstämd parfym omöjlig att inte sätta tänderna i. Beställde in samma rätt. Och sedan dess är linser flitigt förekommande i köket. Oftast röda, då de går så fort att laga.
I helgen gjorde jag en stor sats linssoppa. De röda fick sällskap av annat i samma ton: sötpotatis, morötter. I åkte också vitlök och gul lök. Allt frästes, ock kokades i grönsaksbuljong på tärning. Mixades när det var klart. Nu är frysen fullmatad igen med linser, i form av god soppa att ta med till jobbet. Soppa är den perfekta lunchmaten, man blir lagom mätt. Inte däst som efter en stadig måltid som jag helst intar på kvällen i sällskap med make eller kamrat.
Kommentera