Ikväll åt vi middag med våra kära Parisresenärer på Les Racines, kvartersbistron i grannhuset. Camilla pratade först lite om cancer. Kanske inte låter som något bra middagsämne. Men det är det. Det passar alltid att upplysa om små enkla vardagssaker, som att en 30-minuters promenad i rask takt om dagen, faktiskt minskar risken för cancer. För säkerhetsskull hade jag en patolog till bordet. Och oj vad trevligt vi hade allihop. Även Kim, som nosade runt än hit och än dit.
Snart är det dags att träffa alla våra trevliga Parisresenärer för middag. Camilla har tagit med sig smått och gott som nu stoppats i ”goodibags” från Cancerfonden till alla. Innehållet blev inte helt rättvist fördelat. Men att få cancer känns inte heller rättvist förstås. Eller så kanske cancer faktiskt är en väldigt demokratisk sjukdom då den kan drabba precis alla.
Haha. Vilket roligt gäng Parisresenärer. Vi träffades som planerat på trappan till teater l’Odéon. Snitslade oss sedan fram genom 6e och till buss 84 som tog oss över till högra stranden. På bussen hände något väldigt kul. Alla våra Parisresenärer pratade glatt med varandra, som man gör när man träffar trevliga likasinnade. Det blev ett uppsluppet tjatter. Alldeles för högt tyckte busschauffören som gång efter annan ropade ut en vädjan till vårt gäng att dämpa sig. Vilket bara resulterade i rejäla skrattssalvor som respons. Mycket bra. Efter att vi tittat på Dries van Noten utställningen på Musée d’art Decoratif så lunchade vi på Svenska Klubben där Helena Brag berättade om klubbens rafflande historia. Bland annat pratade hon om Raoul Nordling som räddade Paris från Hitlers nyck: spräng hela Paris.
Nämen tänka sig. Vi hamnade på krogen igen. Men så kan det går när dagarna är fyllda med för mycket arbete och ingen hinner vare sig handla råvaror eller laga till dem. I afton gick vi till vårt gamla stamlokus Chez Fernad på Rue Guisarde som jag verkligen kan rekommendera. Här äter man alltid helt superbt, får förstklassisk service, och har roligt. Jag har gått hit helt solokvist ibland, och då kommer man alltid i samspråk med bordsgrannarna och kommer hem berikad med en flyktig bekantskap i minnesbagaget. I afton fick maken, jag, Camilla och Johan sällskap av Inga-Lill Rydberg som jag känner sedan evigheter. För länge sedan levde hon i många år tillsammans med fotografen Christer Strömholm, bland annat runt hörnet från krogen, på Rue des Canettes. Christer och Inga-Lill lärde jag känna när jag levde ihop med fotografen Anders Petersen. Lustigt nog kom jag, maken, min son med Anders som heter Jens, och min och makens dotter Lydia – att bo just på Rue des Canettes under hela nio år. Nåja, nog om familjetentaklerna. I afton gick vi granntanter hem tidigt, eftersom vi skall träffa ett gäng Parisresenärer imorgon klockan tio, Makarna styrde dock stegen mot….Chez Georges. De är varandras förkläden. Det vill säga: en blind leder en blind.
Kommentera