Ikväll kommer min mamma och min väninna Helena på middag. Det blir en enkel måltid som serveras. En vegetarisk risotto fullsmockad med zucchini, svamp och morot. Även buljongen är vegetarisk. Till dessert blir det nöt&tranbärskakor som jag köpt färdiga för rätt dyr peng (31:-/st) hos Fabrique runt hörnet. Det är dukat och förberett, så nu går jag ut på en promenad med Kim i kvarteret. Frestad att ta med sopborste och skyffel, det är så mycket skräp som ligger överallt. Uräckligt.
Just nu är det många som hör av sig till mej på mejlen och undrar om det är något som pågår i Paris de inte bör missa. Utställningen med Dries van Noten, blir mitt svar, utställningen är förlängd till den 2 november, så skynda! Vi hann med att se den med alla våra Parisresenärer häromveckan, ingen kunde undgå att bli imponerad. Vill du veta mer om Dries van Noten kan du köpa min bok Banbrytande Mode här på sajte, den innehåller en egen essä om Dries Van Noten som är född in i modevärlden. Medan hans farfar var skräddare specialiserad på att vända ut och in på gamla plagg och sy om dem till något nytt så ägde hans pappa en herrbutik som sålde exklusiva herrkostymer av bland annat Ferragamo och Ungaro. Mamma samlade på antika spetsar och gammalt linne. Dries Van Notens uppväxt var bokstavligen fylld av tyg, kläder och modevisningar. Att börja plugga mode på akademin hemma i Antwerpen låg alltså nära till hands. På 1980-talet blev han omtalad för sina löst utanpå hängande skjortor för herrar och kostymer i linne, samt en lager-på-lager look med plagg i olika längder ovanpå varandra. Rätt snart blev Dries Van Noten synonym med ett etnoinspirerat mode, fyllt av kryddiga färger och mustiga mönster från Indien, Japan, Kina och Afrika. Kärleken till det etniska, gjorde att han under 1990-talet, då minimalismen stod högt i kurs, hamnade lite vid sidan av. Men nu är Dries Van Noten namnet på alla modeälskares läppar, män som kvinnor. Och hans arbete med med digitala tryck, som han var tidig med, har verkligen gått hem, och blivit flitigt kopierat …
Dries Van Noten – Inspirations Les Arts Decoratifs – Mode et Textile 107 rue de Rivoli, 75001 Paris Métro: Palais Royal – Musée du Louvre, Tuileries, Pyramides Öppet: ti – sö 11.00 – 18.00. Biljettkassan stänger 17.30. Torsdagar öppet till 21.00, sista insläpp 20.30
Kim och jag är ensamma i Stockholm. Vi pysslar med jobb, sorterar papper, printar ut biljetter till mig och Camilla, fixar lite med olika detaljer i hemmet. Det senare känns inte så särskilt kul då huset numera är en rivningskåk mer eller mindre. Alla vi hyresgäster är på väg ut då hela fastigheten skall renoveras, samt förses med ett hus ovanpå taket – så att Götgatsbacken kommer att krönas av en bostadspitt.
En titt in i kylskåpet säger mig att jag inte behöver gå till mataffären idag, skönt. Handla mat i Sverige tycker jag nämligen är urtrist. Affärerna är så tråkiga, de enda trevliga matbutikerna är Orientalisk Livs i Skärholmen (för långt) och Hötorgshallen (för mycket folk en lördag). På Nytorgsgatan finns också en trevlig grönsakshandel som har lite marknadskänsla över sig, kanske går dit idag och köper lite goda oliver. I alla fall så klarar jag mig på vad som finns i kylen då jag liksom den andra granntanten Camilla tar vara på vad som finns. Till lunch kommer det därför att bli en omelett på tre ägg, fylld med färsk tomat. Till middag blir det en pytt på följande rester: kall kokt potatis, halv kalvkotlett, en halv rödlök. Pytten kommer piffas upp med lite tillbehör som kapris och en spenatsallad vid sidan av. Kalvkotellet och spenaten är kvar från igår då sonen Jens med flickvän Zina kom på middag. Två ambitiösa unga personer med jobb och uppdrag inom politiken. Igår skålade vi för Zina som blivit antagen till en ledarskribentsutbildning i Aftonbladets regi. Vi skålade också för Jens som blivit antagen till Bommersviksakademins ledarskapsutbildning, en utbildnig han skall gå på vid sidan av sitt jobb som politisk sekreterare för S. Det är skönt när ”barnen” vet vad de vill.
Mina tankar idag går annars till Kim Anderzons efterlevande familj och nära vänner, som min gamla skolkamrat TinTin (Kims dotter) och grannfarbrorn Johan – Kims kollega och vän. FUCK CANCER. Har du ännu inte köpt ett Rosa Band, så gör det. Bandet kostar 25 kronor, 23 kronor går till cancerforskning. Mer forskning behövs. Kim Anderzon dukade under för en cancer som hade sin utgångspunkt i livmodern, en cancerform som behandlas brett med cellgifter (eller hur man skall uttrycka det) då det inte forskats tillräckligt och man därmed inte fått fram någon specifik och nischad behandlingsmetod. Så, köp ett Rosa Band som stöder Cancerfonden och forskning inom fältet cancer.
Idag har jag besök av Sagal Hussein Omar, programledare för Utbildningsradions Bäst Klädd. Vi pratar varumärken, kulturellt kapital, kvinnor i långbyxor (!) och mycket annat moderelaterat. Sagal är bara hur bra som helst, en ära att få bli intervjuad av henne i tiiiiiimmmmar.
Lovar mig jämt och ständigt att aldrig testa nya hudvårdsprodukter, då det bara leder till elände. Men nu är ansiktshuden lite pepplig på ett sätt den aldrig varit förut. Tror det beror på alla flygresor, samt luften i Sankt Petersburg häromveckan. Den var inte att leka med. Smustig var bara förnamnet. Koleldar man? Idag bunkrade jag upp på några väl beprövade produkter från Dermalogica, och frågade då den trevliga expediten om råd. Fick med mig ett par prover på en slags mask som hon trodde kunde styra upp det hela. Köp den inte förren du har provat några gånger, sade hon. Sånt gillar jag.
Kommentera