Idag lagade jag en fransk favoriträtt till lunch. En slags comfort-food rätt som passar bra i detta dystra blötväder som råder i Stockholm. Egentligen lagas rätten på saltad torkad fisk, som blötlagts och så vidare. Men jag är en man-tager-vad-man-haver och dagens lunch blev ett resultat av att det i kylen inte fanns så mycket mer än potatis, ägg och ost. Och i frysen en Pandalusfilé.
Den kokta potatisen blandades med den kokta fisken, pressad vitlök, olivolja, äggula, salt, peppar, parmesan. Skjuts in i ugnen med moset.
Nämen fy så grått och blött Stockholmsväder. Makens Parisrapporter innehåller plus femtongrader och sol. Surk. Här är det ju plastburka som gäller, det vill säga regnponcho. Hade hoppats på en krispig och klar dag, så att en andlig promenad till Skogskyrkogården hade känts som en given sak. Men nu vete katten. Vill gärna tända ett ljus för pappa, fast det gör jag å andra sidan så fort jag besöker Guds hus någonstans. Utan att vara troende skall tilläggas. Jag är inte ens med i kyrkan, det såg mina föräldrar till. Och så har det förblivit. Tänder väl en hel brasa här hemma i öppna spisen istället. Och så skall också ägna mig åt att sortera bland badrummets krämer. Ni vet väl att alla sminkburkar och hudvårdsgrejer är försedda med en liten symbol som talar om hur länge produkten är okej. Precis som färskvarorna i kylen så har hudvårdspreparaten ett bäst-före-datum. Jag brukar låta ”gamla” ansiktskrämer, och sådana jag misstänker att jag inte tål, hamna på nattduksbordet som fotpreparat enligt devisen att ”inget skall gå till spillo”. För tillfället har jag väldigt många fotkrämer, så att säga…
Idag är en mötesdag. Skönt att slippa Rank Xerox-maskinen ett tag. Även om den är varm och skön att luta sig mot. Började morgonen med en lång hundpromenad, det gäller att ta vara på de vackra höstdagarna. Köpte en dryck baserad på banan, phyllisfrön och jordnötssmör hos Juiceverket på Högbergsgatan. Blek men mumsigt god. Sedan följde möte med min adept, jag är mentor för en ung kvinna i modebranschen. Vi ses ungefär en gång i kvartalet, efter ett (någorlunda) strikt upplagt mentorprogram som främst handlar om saker och ting som uppsatta mål, kompetensutveckling, välja rätt, välja bort, profilera sig…ja, det hela är mycket spännande. Och givande för båda. Nästa möte sker med magikern Ulrika Elovsson som har utbildats vid Konstfack, Handarbetets Vänners Skola och Kawashima Textile School of Art i Kyoto. Ulrika Elovsson är bosatt i Stockholm men är även internationellt verksam, inte minst har hon skapat magiska 3D textilier i rollen som Creative Director vid Issey Miyake Textile Lab. En spännande dag med andra ord! Utomhusbilden nedan är ArkDes paviljon 2014 på Skeppsholmen och som skapats av Ulrika. Den fanns att se fram till i september. Paviljongan döptes till The Final Curtain och så här har Ulrika Elovsson sagt om paviljongen:
– Jag förhåller mig till textil på samma sätt som till naturen, alla svar finns redan i materialet, du behöver bara veta hur du ska ställa frågan. Den här textilen är vävd i ull och precis som ett får kan den stå emot vind, vatten, frost och snö. Tillfälliga paviljonger tänker jag nästan på som så lätt arkitektur att det är som ett extra lager kläder, ett slags stort plagg som rymmer många, värmer och rör sig, väggar kan bukta, den är följsam och går att klä av och på, som en kropp.
– Med avstamp i nomadism och cirkusdrömmar, har paviljongen utvecklats till ett ”performance shelter”. Den består av en ridå som formats till ett tillfälligt rum, och textilen tillsammans med platsen den står på bildar olika horisonter.
Kopierar och kopierar. Avtal efter avtal. Idag är Rank Xerox min bästa vän. Letar också efter lite bra-att-ha-saker till utställningen Asylum.den som söker finner.
Kommentera