Åker hiss. Går på möten. Åker hiss. Går i gamla trappor. Går på nya möten. Träffar bland annat Charlotte Petterrson, Sköna Hem. Vi skall göra ett jättekul projekt ihop. Det är med andra ord en helt vanlig fredag. Ikväll kommer maken att bjuda på torsk med pepparot, det ser jag verkligen fram emot.
r
När jag skulle åka hem med tunnelbanan efter jobbet igår, fick jag stå över två tåg. Det gick helt enkelt inte att komma på. Många med mig blev kvar på perrongen, som under tiden förstås fylldes på. Till slut fanns det inget annat att göra än att trycka sig in med datorväska i ena handen, och en matpåse i den andra. När vi så packade som sillar färdas genom tunneln från Hötorget till Centralen nästan inte står ut, då kommer tunnelbaneföraren med ett gott råd i högtalarna ”jag har märkt att det är många som reser mellan just klockan 17.00 och 17.45, ni som kan kanske kan välja en annan tid att åka på” Well, ingen gjorde precis vågen (hur nu det skulle ha gått till, antingen hade man armarna klistrade nedåt längs med kroppen, eller i något underligt låst läge uppåt). Någon drog väl på munnen, men mest orsakade det goda rådet en lätt irritation. Det finns ju något som heter rusningstid, väldigt få är ute och ser sig om i lokaltrafiken just i denna rusningstid (som ojsan, inträffar två gånger per dag) BARA FÖR NÖJES SKULL. Nä. Något måste göras åt lokaltrafiken i Stockholm. Den räcker inte till. Liksom.
Idag har jag tillbringat hela dagen i min kontorsbox. Hamrat på tangenterna och smekt kopiatorn (igen!). Då jag inte haft ett enda inbokat möte, vilket är extremt ovanligt, så hann jag till och med gå en runda i Kulturhuset Stadsteatern för att titta till bland annat Barock Design 2. Väl hemma väntar middag med maken och dottern Lydia samt hennes sambo Rudolf som imorgon åker iväg på en USA-turné. Vi skall smaka på ett rödvin som Rudolf köpte på en vingård vi besökte allihop förra sommaren med anledning av att kamraten Daniel Birnbaum fyllde 50. Jag har öppnat vinet så att det får lufta sig, doften lovar gott…
Firandet av Ann-Sofie Back, som igår afton tilldelades världens största designpris, bara pågick och pågick. Vi dinerade på … frimurarlogen. Alla tal började: ärade Fru Pristagare, Herr Landshövding, akademiledamoter … osv. Själv är jag gräsligt rörd över att Fru Pristagare riktade ett tack till Fru Ericsson Wärn i sitt eget tal. På bilderna ser vi Fru Pristagaren flankerad av Mattias Räms, grafisk formgivare – och hans kärlek Berndt Arell, överintendent vid Nationalmuseum. Vid bordet hittar vi den briljanta formgivaren Stefania Malmsten, vi ses inte så ofta, men när vi gör det är det alltid lika trevligt. Och så har vi Mattias vid bordet också. Roligt. Språkade också en hel del med min idol Lotta Lewenhaupt, men vi hann aldrig prata klart, så vi skall ses i Stockholm igen. Nu skall jag ta mig en morgonpromenad i ett grått Göteborg innan X2000 transporterar mig från väst till öst. Imorgon är det Kulturhuset som gäller för hela slanten, liksom fredag. Skall förbereda lite saker på tåget. Uppdatering: NEJ, jag lyssnade på fenomenala Jenny Wilson hela tågresan. Så bra. Jenny Wilson ingick i gårdagens hyllningsprogram med ett framträdande som innehöll slängkyssar till Fru Pristagaren. Jenny Wilson skall bli min höstkamrat i öronen.
Kommentera