Maken och jag trodde vi skulle slippa gran i år. Inga barn bor hemma. Och vi är inte särskilt mycket för traditioner. Men, vi förstod av besvikna vuxna-barn-suckar att när de kommer hem på julafton, så förväntar de sig att liksom kliva in i sin barndomsjul. Med gran och allt. Så igår släpade jag och maken hem en stickig grön sak från Mariatorget. Och vet ni vad, för första gången fick jag klä granen! Det var faktiskt lite kul. och nu står den där och tindrar i ett hörn av vardagsrummet. Ljuset granens små lampor sprider är väldigt mysigt. Men jag fasar redan för när den skall ut. Julklappar har vi dock lyckats stryka, barnen har fått ”upplevelser” istället. Sonen i form av en Parisresa med flickvännen, och dottern en resa till Amsterdam med besök på Stedelijk där dotterns idol Marlene Dumas just nu ställs ut. Och julafton, den kommer att bli allt annat än traditionell då vi bjudit in ett gäng kamrater som kommer medföra mat och dryck. En slags lång kompisdag istället för sluten familjehögtid. Och det känns bra. Och apropå traditioner så är det inte riktigt sant att vi ratar dem, att gå på Skansens julmarknad göt vi gärna. Så dit styr vi kosan idag, och vi sluter upp med Birnbaum, helt enligt traditionen.
Rensar mejlen, äter rester till lunch (currykyckling), säger ajöken till maken som promenerar ner till Rönnells för att signera ”Paris är hjärtat och navet”, mejlar om ditt å datt med granntanten Camilla, slänger grovsopor,gratulerar Årets Granntant 2014: Maria Lantz, promenerar med Kim … och sneglar nu på soffan. Dags för en tupplur kanske?
Igår tog arbetsdagen slut först vid 20.30-tiden. Men det gjorde inget, för finalen var så kul. En modevisning av Tillskärarakademin på Kägelbanan, Mosebacke. Det är alltid väldigt roligt att gå på studenters redovisningar. Och här var allt på riktigt, catwalk, musik på hög volym, dramatiskt ljus, och möjlighet till lite-snurrig-i-bollen-drickande om man ville. Studenterna var förstås nervösa, uppskruvade och stolta om vart annat. Precis som det ska vara. En del intog en lite blasé attityd, vilket också hör till och i studentsammanhang blir mer gulligt än drygt. Och – alla imponerade stort! Riktigt tagen blev jag av utställningen med alla som manglats genom damskrädderiutbildningen. Vilka arbeten! Vilken kvalitet! Av rent egoistiska skäl noterade jag några namn att eventuellt söka upp när jag känner behov av en ny kappa, eller pennkjol sydd exakt efter mina mått och i ett tyg jag själv valt.
Nu ska ni få ägna er åt en liten gissningslek. Föreställ er en erfaren skribent med mode som expertområde. Skribenten har levererat artiklar åt dags- och månadspress i femton år, samt däremellan skrivit tolv böcker. I somras sålde skribenten in en artikelidé på ca 7000 tecken om ett anrikt varumärke inom ”livsstil” till en damtidning. Idén antogs. Skribenten kontaktade varumärket ifråga, genomförde en intervju med en nyckelperson på plats i högkvarteret, samt kontaktade varumärkets pr-byrå för bilder. För att inte göra artikeln för ensidig gjorde skribenten även korta intervjuer med 3 andra personer, inom samma segment som artikelns ”huvudperson”. Artikeln kryddades också med anekdoter och fakta hämtade från skribentens omfattande researchbibliotek. Efter tre veckors arbete levererades artikeln enligt överenskommelse.
Fem månader senare ombeds skribenten att utöka artikeln. Skriva om 4 aktörer till. Skribenten fullföljer önskan. Timmar läggs till timmar, tecken till tecken. Ytterligare en månad senare ombeds skribenten att utöka artikeln genom att skriva om ytterligare 4 aktörer (och här försvann fokus från huvudpersonen) samt skaffa högupplösta bilder som illustrerar alla (nu) 12 medverkande i den nu dubbelt så långa artikeln. Det sista, bildredaktörsjobbet, kan beroende på respons ta hur många timmar som helst.
Min fråga är nu: vad tror ni skribenten fick betalt?
Kommentera