Vaknar okristligt tidigt. Kanske lika bra det, för när jag tittar på dagens schema över vad jag skall se idag, så är det digert. Skall bland annat kika på vad andra skolor gör, och heja på kollegor. Men jag börjar med ett bad i det fina badrummet i våningen där jag bor inhyst. Av en slump klär jag mig från topp till tå i italienskt, Marni, Tod’s, Prada. Hej och hå.
På ett personlig plan har de senaste månaderna varit mer än omvälvande. Dagarna kantade av ilska, sorg och upprördhet. Först kamraten Benny Fredriksson, som väljer att kliva av livet. Väljer att säga adjö, istället för på återseende. Och sedan bevittna hur Svenska Akademiens första kvinnliga ständiga sekreterare, tillika kär väninna, forceras till att lämna sitt uppdrag under de mest horribla omständigheter. Eller som rubriken löd i New York Times ”In Nobel Scandal, a Man is Accussed of Sexual Misconduct. A Woman Takes the Fall”. Att åse hur Horace Engdahl devalverade sig själv var dock ett rent nöje. Den sista grisen visade sig helt enkelt vara ett äkta svin. Om Svenska Akademien har det skrivits, och fortsätter att skrivas, spaltmeter efter spaltmeter. Och den 13/4 blev vi tragiskt nog med en ny dag i almanackan: Knytblusens dag. Men, slaget är inte över, som Sara Stridsberg säger. Idag är dock en vanlig söndag, visserligen min födelsedag. Lite kläder skall strykas, en knyblus bland annat, inför en stundande arbetsresa till Milano med Beckmans Designhögskola. Dokument skall läsas. Ett par möten förberedas. Och en födelsedagsmiddag skall avnjutas, med maken och Fru Knytblus herself. Det blir fint.
Igår var jag på Svenska Akademiens utdelning av sitt Nordiska pris till författaren Agneta Pleijel. En varm och fin afton. Väninnan Danius möttes av de varmaste applåder. Och Agneta Pleijels långs tacktal var en briljant vindlande historia om det enda vi äger: vår förlust. Må nu akademien sansa sig, sluta använda pressen som en interntidning, och acceptera att en kvinna sitter vid rodret.
Kommentera