Nu börjar inbjudningarna till Paris herrmodevecka att trilla in. Alltid roligt att se hur inbjudningarna är utformade. Från och med idag ägnar jag mig åt research inom konst, mat och blandad kultur. Mina intryck från vad som är ”på gång” skall sedan tillsammans med mina åsikter om plaggen på visningarna bakas ihop till en trendrapport åt en av mina uppdragsgivare. Alltid lika kul och spännande varje gång!
Igår afton klev vi in genom ytterdörren i Paris igen. Alltid skönt att komma hem. Efter tio dagar på vift kände jag imorse stort behov av en ordentlig djuprengöring, från topp till tå. Inte så att vi saknat badrum på resan, men det är något särskilt med att tvätta av sig resdammet hemma hos sig själv. Så, jag gjorde en egen kroppspeeling av följande ingredienser:
Geggade ihop allt, och sedan in i badrummet. Duschade. Stängde av vattnet. Gnuggade in mig från topp till tå. Sköljde av. Resultat: tant med babylen hud. Bonus: billigt och enkelt. Och inga konstiga kemikalier eller konserveringsmedel vare sig på kropp eller ut i avlopp.
Triennalen i Milano bjuder i år på den matiga roliga utställningen ARTS & FOOD. Massor av bra konst, fantastiska rekonstruktioner av gamla barer, matsalar och Jacques Tati utopier blandas med kokbokshistoria, popkonst, kritisk fotorealism och nördiga samlingar (1700 pepparströare….). Och vem har skrivit en essä i katalogen, om inte vår väninna och gästpenna Charlotte Birnbaum. Hurra! Efteråt var vi så hungriga att vi skyndade oss till nyöppnade Pescetto, på Via Alessandro Volta 9, metro: Moskova. Pescetto har ett suveränt koncept. Framför fiskdisken pekar man ut vad man vill äta, och hur man vill ha det tillagat. Valet görs med ett glas prosecco i hand, som man bjuds på. Jag valde ceviche följt av grillad bläckfisk och ugnsbakad endive. Maken valde räkor sauterade i vitlök, olivolja och spansk peppar följt av grillad svärdfisk. Kim fick omedelbums en skål vatten. Lyx! Idag packar vi ihop oss och flyger hem till Paris.
På väg till museet GAM igår passerade vi en gigantisk park – där hundar fick springa fritt. Underbart! Och parken var verkligen full av lekande springande hundar. Kim nöjde sig dock mest med att titta på, han tror ju att han är mänscha. Och faktum är ju att han kan läsa, står det att man inte får kissa och bajsa, då går man vidare….utanför slaktaren var det dock tillåtet att pinka revir.
Nyper mig själv i armen. Filmkuliss? Mardröm? Eller ett välstädat Disneyland som leker konstbiennal? Nej, det är på riktigt. Vi har begett oss till nyöppnade Fondazione Prada som på hemsidan uppger att närmaste metrostation heter Lodi Tibb. Och det stämmer såtillvida att ingen annan metrostation så att säga ligger närmare. Efter en dryg ostimulerande promenad (tack för mulet väder!) når vi Fondazione Prada som alltså inte valt en insmickrande central adress, eller bryr sig om hur besökarna skall ta sig dit. Utanför står fem bilar med väntande gäspande privatchaufförer bakom ratten.
Fondazione Prada liknar inget jag hitills besökt i konstsammanhang. Ena stunden tror jag att en kvackande Farbror Joakim skall kliva ut ur huset som ser ut som en guldtacka. Nästa tror jag mig vara inspärrad. Men nej, jag är bara på toa. Visserligen i en gallerbur. Efteråt tvättar jag händerna i en pissränna av stål, omgjord till maxilångt handfat. Och fängelsevakterna, redo för en scen av typen ”Flykten från varumärkeshelvetet” är ju vid en närmare titt bara trevliga utställningsguider, klädda i likadana grå (militär)skjortor och mörka uniformsbyxor i kraftigt syntetmaterial. Alla har ett koppelliknande skärp i midjan.
Arkitekten bakom Fondazione Prada är (som alltid när det kommer till Pradabyggen) Rem Koolhaas och hans byrå OMA. Rem Koolhaas har kallats för modernist, strukturalist, postmodernist och dekonstruktivist. Passande etiketter. Men en borde läggas till: fascist. Man måste nämligen gå till EUR (googla om du saknar detaljkunskap) utanför Rom för att hitta Fondazione Pradas like som till sitt anslag och stil andas ren fascism.
Rem Koolhaas har visserligen kopplat ihop gamla byggnader med nya. Men slutresultatet andas mer (förintelse)läger än givande stilkollission. Allt är så perfekt, att det är skrämmande obehagligt.
Nu skall jag sova på saken. Det vill säga låta tankarna kring varför man skapar ett sådant här fascistiskt monster arbeta för sig självt. För övrigt är pissränna som handfat såååå 1990-tal. Omodernt alltså. Byebye Rem.
Kommentera