onsdag, 23 september, 2015 av Karina Ericsson Wärn
Biljetterna till höstens Salonger sålde slut i ett nafs. Och igår var det så dags för vår första Salong på Kulturhuset Stadsteatern. Gästerna dök upp glada och nyfikna och samtliga var läsare av Oss Granntanter Emellan. En del har också varit ute och rest med oss, några till Paris, några till Krakow. Kvällen började med en rundtur i Camillas utställning, sedan följde ett besök i kostymförrådet och slutligen avslutades det hela med en 3-rätters middag i det så kallade Bandlerrummet. Allt avlöpte helt enligt planerna och det blev en väldigt trevlig afton.
tisdag, 22 september, 2015 av Karina Ericsson Wärn
Lustigt. Jag inte bara gör utställningar, numera förekommer jag i dem också. Som ett slags objekt eller verk. Härom veckan hittade jag mig själv på Thielska galleriet i ett verk av Jan Hietala. Och igårdagens facebookflöde dök det upp en bild från en utställning med Elgaland-Vargaland i New York, där jag är ett av verken. Eller mitt Elgaland- Vargaland pass snarare. Känner mig mycket hedrad (och noterar: 52 kg).
måndag, 21 september, 2015 av Karina Ericsson Wärn
Läser budgetpropositionen för 2016 ID-nummer: Prop. 2015/16:1 Utgiftsområde 17. Har för att peppa mig själv beställt middagsbord på Il Tempo. Måste kompensera den usla lunchen (faktiskt den värsta jag ätit i hela mitt liv). Maken har nu dragit till Paris, det vill säga: ingen lagar min mat! Katastrof.
måndag, 21 september, 2015 av Karina Ericsson Wärn
Faktum är att jag inte vet hur man gör. När man kopplar av. Idag tänker jag tvinga mig själv till att försöka …ja, koppla av. Till assistans har jag lite lektyr. Sveper magasinen först, och sparar Erica Jong till aftonen. Måste dock in på jobbet en sväng för ett eftermiddagsmöte. Tänk om jag kopplar av så mycket att jag glömmer bort det?
söndag, 20 september, 2015 av Karina Ericsson Wärn
Det har varit otroligt mycket press kring den andra granntantens utställning på Kulturhuset Stadsteatern. Skall inte räkna upp alla dagstidningsuppslag, artiklar och teveinslag, för det är ju inte ”comme il faut” att göra så. Och idag tyckte DN till, läs recensentens åsikt här. Smaken är som baken, och utställningen föll uppenbarligen inte DN i smaken. Vilket den naturligtvis inte behöver göra. Granntanten och jag är vana vid att vara i offentligheten, med allt från böcker, utställningar och kostymer till åsikter. Man kan inte räkna med att kritiken gör vågen bara för att man levererar något som många kan ta del av, och som många finner intressant, roligt och stimulerande.
Kan dock inte låta bli att kommentera DNs recension. För det första är utställningen ingen MODEutställning. Camilla Thulin arbetar med stil och kostym, vilket är något helt annat än…mode. Utställningen är främst en presentation av den skapande kreativa personen Camilla Thulin, samt en presentation av kostymörens villkor och arbetsprocess. Att sedan anse, att scenkostym inte lämpar sig för att ställas ut, som recensenten skriver, är ju en otroligt modernistisk tanke. Detta var-sak-på-sin-plats-tänkande bottnar enligt mitt sätt att se på saken i en osund förlegad och obehaglig renhetsiver. Vi lever ju i en samplingstid, då vi lånar, påverkas, snor, mixar och blandar som om vi alla våra några slags DJs oavsett arbetsområde. Copy paste non stop. Att hävda att scenkostymen skall hålla sig till scenen är litegrann som att tycka, om vi tar just scenen som exempel, att det som uppförs på en teaterscen framförallt bör vara baserat på en text skriven för just teaterscenen. Punkt.
Fick för övrigt följande intervjufråga häromdagen Vad betyder Camilla Thulin för svenskt mode? (har glömt vilken tidning, Aftonbladet?) på vilken jag svarade så här: Ska jag vara krass så ingenting. Camilla Thulin sysslar inte med mode. Hon arbetar med stil, vilket kan ha en livslång hållbarhet och framförallt är mycket intressantare. Med sina kollektioner, och sin ateljéverksamhet, så erbjuder Camilla Thulin ett alternativ till det snabba modet som är förödande både för miljö, plånbok och personligheten.
Camilla Thulin har själv tidigare sagt ”modevärlden har aldrig tyckt om mig”. Det är ett påstående som står sig.
Kommentera