Inte en tid utan en bok. I Sanremo läste jag Steglitsan av Donna Tart. En dramatisk fallande historia som löper över många sidor. För många, i min smak. Mot slutet tenderade berättelsen att bli lätt moraliserande vilket rimmade illa med bokens tidigare 387 sidor. Lämnade helt enkelt de tio sista sidorna olästa. Något jag hade svårt att göra som yngre, att avstå från att läsa klart. Jösses vad man har plågat sig igenom för många sidor och trist text. Men det är det sedan länge slut med. Och nu tar jag mig med stor lust an min favoritförfattare (en av dem): Julian Barnes.
För att vara en person som har semester så arbetar du ovanligt mycket, säger maken när jag beställer en bil för att åka iväg på eftermiddagens visningar. Och det stämmer. Våra italienska veckor kryddades av dagliga jobbtimmar som ägnades åt allt från remisser och avtal till strategier och planering. Att jag jobbar precis dagligdags beror på att jag helt enkelt tycker det är kul. Och som av en händelse har vår gata spärrats av för en filminspelning av en rulle som heter ”Working girl”. Kan det handla om moi månntro? Hehe.
Haute couturen rullar vidare, och jag med den…
Kommentera