Så var det dags igen med en av veckans höjdpunkter, den ambulerande torsdagsmarknaden. Det är alltid lika härligt att titta rund, se om det kommit något nytt. Mitt måste köp är de stora organiska citronerna, som nästan smakar sött. Fyndade även lite härlig potatis och några fina handgjorda träslevar, har man väl börjat med den turkiska varianten kan man inte leva utan dem.
Det öppnas ständigt nya mer eller mindre bra krogar här i byn. Hoppet att tjäna pengar på korkade turister tar aldrig slut. Man försöker modernisera sig på ett slags västerländskt sätt, som inte är kul, ser mest billigt ut. Köksambitionen är lika med noll, turister har ju ändå ingen koll. Därför är vi ofta tråkiga i vårt resturangval här i Yali, stammlokusen är de få ställen, som är öppna året runt och befolkas av turkar. Är du turistig och har taskig mat måste du stänga under lågsäsong. På rekommendation från vår nya kulinariska väninna Oya besökte vi därför det nya etablissemanget Restaurant Ege, den absolut bästa enligt henne. En tvåvånings krog utmed kommunalkajen med fiskebåtar, vi har noterat att något varit pågång där under våren. Stilen är grekisk, från inredning till musik, lite vågat. Maten var superb, nya smaker, snyggt upplagt, gott vin från Trakien, väldigt vänligt, trevligt och prisbilden är högst relevant. Ett ställe med en något annorlunda och genomtänkt vision, som vi verkligen kan rekommendera till er som tar er en sväng till vår by under Bodrum besöket.
Bläckfisk Carpaccio
Kockens köfte, inlindad I yufka/filodeg och sedan grillad
Köksingången
Igår var det vinprovning hos väninnan Asli på hennes skönt bohemiska restaurang Erenler Sofrasi i Ortakent. Tillsammans med hennes goda vänner, bl.a Oya Emerk – www.oyascuisine.com, en av Turkiets mest kända matbloggerskor. Vi provade endast turkiska viner, vilka idag håller en mycket hög kvalitet. Det var en ljuvlig afton med intressanta samtal och Aslis 6 underbara schäfervalpar rusandes runt benen. Ha begäret på en valp blev stort, Musse hade gillat att få en ny kamrat av det robusta slaget.
En av de sista ottomanska prinsessorna.
Ljuvliga Oya och Asli.
Utslagen efter stim och stoj
Vår by pendlar verkligen mellan högt och lågt. I ena ändan av viken är det så topp notch lyxigt att hälften kunde vara nog. Från beachclubbar och lyxiga boutiquerestauranger skvalar det senaste Avicisoundet, ibland framfört av DJ. Yachterna är stora som Finlandsbåtar och nu har t.o.m. det lyxiga varuhuset Beymen öppnat en liten resort filial nere i marinan, även Versace har vräkt upp en glittrar shoppa. Inne på Beymen kan man shoppa skor från Jimmy Choo, Valentino, YSL, Prada, Zanotti, Tod’s, Phillip Lim, Givenchy, Pucci, Etro, ja, listan kan göras ännu längre. Givetvis är alla skorna otroligt vackra, men vem ska köpa dem. Madamerna på båtarna äger antingen butikerna, eller har redan hela sortimentet i garderoben och så är det vi andra, som får ägna oss åt fönstershopping. Detta fascinerar mig oerhört, till råga på allt har butikerna öppet året runt. I den andra, gamla delen av byn är det kommunalt liv som pågår, där lever och bor folk och fä, uppblandat med turister, som vi. Det är relativt tyst, ibland kan man höra Zeki Müren ur några gamla högtalare. Enkla bra krogar, fiskebåtar, butiker med plastburkar, apotek med kattmedicin, färgaffär, polis, bank, torg, maknad och en mängd små inrättningar utmed vikens fina strand, som inte på något sätt är överbefolkad. Jag tror att det är just detta, som är charmen med vår by, alla kan hitta något efter smak och plånbok. Idag verkar det omöjligt att ladda ner bilder, har ingen aning om vad det kan vara, möjligen att nätet åker fram och tillbaka!
Kommentera