Jag vill gärna dela med mig av mina turkiska väninnors matbloggar, Asli Mutlu och Oya Emerk, www.oyascuisine.com. Båda är lättöverskådliga och dessutom på engelska. Oya är en av turkiets mest framstående matbloggerskor, hon vinner priser, är med i televisionen och far runt och allmänt inspirerar. Asli har lång erfarenhet som kock. Nu ägnar hon sig mest åt sin härligt bohemiska restaurang, Erenler Sofrasi, vilken ligger på en åker strax utanför Ortakent. Där är det middagar året runt och cookingklasses. Asli har främst konsentrerat sig på medelhavsregionens fantastiska grönsaker. Ni som var med på Granntantsresan till Bodrum vet hur trevligt det var. Båda damernas tips är utmärkta. Oya har en mängd råd och dåd om vad man ska tänka på innan köksäventyret börjar, väl värda att läsa igenom. Klicka på namn, så ska ni komma rakt in i härligheten och Oya hemsida får man gå till.
Madame Asli visar upp ett riktigt bra vitt turkisk vin.
Igår var det dags att besöka den lilla pittoreska f.d. fiskebyn Gümüşlük, för att dinera med svenska vänner som bor i kroken. Här har man bevarat och värnat den enkla lantliga charmen, till skillnad från marinan i Yalikavak, som mer liknar en stor shoppingmall i Dubai. Restaurangerna trängs utmed stranden, vissa har t.o.m. bord på stranden, allt mycket smakfullt gjort. Alla har samlat sig till ett gemensamt koncept, ingen sticker ut på ett fult sätt, vilket är ytterst vilsamt. Bakom restaurangstråket slingrar en liten söt hantverksgata, med en kul mix av små fina butiker. En by väl värd att besöka i solnedgången. Vi åt en god middag på restaurang Beach, som ligger lång bort till vänster och avslutade natten med ett glas hos hippa Mimosa, som ligger längst ut till höger.
Nu är den här igen, den förbaskade shortsdebatten. Under veckan som gått har jag pratat med både kvällstidningar och Sveriges Radio om shorts på jobbet, Foppatofflor och nätta linnen med spagettisnören. Ett relativt fånigt ämne just nu, men tydligen högaktuellt och nödvändigt. Så fort temperaturen stiger och solen skiner, får vi svenskar panik, vad ska vi ha på oss på kontoret, det är ju för varmt. De flesta kontor har idag någon form av luftkonditionering, där är problemet lika med noll. Det finns säkert en mängd arbetsplatser, där solen vräker på om dagarna, om den nu visar sig. Då får man be arbetsgivaren om fläkt och gardiner, funkar inte det kanske man får lägga om arbetstiderna för de mest känsliga. Jag har tagit till mig ett gammalt råd som en kollega och vän till mig sagt, Michael Glas, kostymchef på Kungliga Operan – Arbetet är en fristad, det privata ska lämnas hemma. Den meningen är guld. Därför tycker jag att kostymeringen på arbetsplatsen, ska skapa ett lugn och kanske inte vara för privat. Då menar jag inte att den ska vara avsaknad av personlighet och att alla ska se likadana ut, såtillvida man inte är tilldelad en fiffig arbetsuniform.
Shorts, linne och foträtasandaler visar dessvärre ingen personlighet alls, synen blir mer ett gäng semesterfolk från Svedala på landet, vilket inte är något som helst fel, så länge looken stannar i den privata sfären. Ju mer du blottar din kropp ju mer privat blir du, såtillvida du inte har ett jobb där det krävs att du blottar din lekamen, typ gogodansare, idrottare, park, bygg, vägarbetare på sommaren – regelrätta kroppsarbeten, simlärare, dansare, artist, fotomodell, strippa, glädjeflicak eller pojke, o.s.v. I många av dessa yrken är just kroppen den största resursen, vilket också ställer krav på hur kroppen sköts. Jag orkar inte se ovårdad fötter i utslitna sandaler eller tongs, muttkorta kjolar och för korta shorts i tid och otid på diverse arbetsplatser. Kommentarena är alltid, men vem är det som bestämmer hur det ska se ut, jag tycker inte så. Den frasen kommer oftast från yngre kamrater eller en och annan sur gubbe. Jag brukar alltid tänka, som jag vill att andra ser ut, försöker jag närma mig själv. De unga tycker det är ok att vara avklädd på jobbet. Tänk om den feta tanten eller farbrorn i en 60-årsåldern på våning 2 skulle komma i muttkorta shorts och litet linne, som knappt dolde rondören. Svaret blir givetvis, men det är inte samma sak…Då undrar jag givetvis, vaddå samma sak, det är det väl visst, rätten att kunna klä av sig på jobbet bör ju tillhöra alla. Ni hör ju diskussionen är ju galen. Nä, tänk själv, ta hänsyn till dina medmänniskor oavsett ålder, kön, klass och etnicitet. Dessutom är ljusa tunna täckande plagg mer svala än tighta toppar i trikå. I de flesta länder med extremt höga temperaturer är folk ganska påklädda oavsett religion. Devisen måste ju vara att det är svalare med en tunn bomulssvoile än en tight trikåtopp. Och ett par välmanikyrerade fötter slipper självsprickor, förhårdnader, nageltrång och annan skit som drappar de flesta som struntar i att sköta ett av kroppens mest finurliga redskap. Återigen tänk själv, hur vill du att folk på din arbetsplats ska se ut.
Att se ut som jag gör här på bilden är ett big NO, NO i arbetslivet, men jag befinner mig just nu i en ytterst privat sfär, där bara maken och katterna ser mig.
Besökte Dibeklihan, som ligger på sträckan mellan Yalikavak och Ortakent igår. Ett vackert kulturställe med butiker, galleri, café, bar och restaurant. I galleriet hängde några ovanligt fina målningar av Sema Barlas och vackra skulpturer av Tülay Çelikler Özler.
Har haft kontor hela förmiddagen, räkningar, mässor, bilder och den sedvanliga intervjun om vad som är ok att ha på sig på kontoret I sommar. Just imorse var det Expressen som bokat en telefonare. Mitt råd till alla är att tänk själv, hur vill du att dina kollegor ska bemöta dig rent klädmässigt.
Tänk på att jobbet inte är privat, utan offentligt. Ska man ha sandaler, vårda dina fötter, inte en självklarhet för alla. Sitta för avklädd på kontoret är sisådär och är inte alltid det mest svala. På varmare breddgrader bär man ofta tunna vita heltäckande plagg. Själv bär jag gärna tunna kaftaner med lång ärm dagtid och på kvällen, till middag en klädd klänning utan ärm. Ett annat tips är, tänk aldrig på dig själv. Försök ställ dig utanför din kropp och iakttagelser dig själv, ställ dig frågan, är detta ok eller inte. Efter att ha jobbat i 4h, så var det dags att gå ner till vår underbara granntant, Selda – Turkiets Bob Dylan – som kom sent igårkväll Från Istanbul, fullastad med 15 katter i stora burar. Hennes Vankatt Vanilla med sina stora ungar och ett gäng hittekatter. Idag fick katterna gå ut. Gjorde en inspektion. Katterna är makalösa, stora vita med blå ögon, gula ögon eller ett av vart.
De smög runt och tyckte det var allmänt underligt. Fick genast habegär.
Mamma Vanilla rullar runt.
Kommentera