Alla har rynkor, oavsett ålder, dock benämner man dem olika. När man är ung heter det skrattrynkor eller smilgropar. Och när man blir äldre heter det kort och kort åldersrynkor och vi lär oss att det är fult. Men jag vägrar, rynkor är snyggt! Rynkor ger karaktär.
Många människor är vackrare som gamla än som unga, plötsligt får ansiktet och kroppen en intressant karaktär och personligheten tränger fram. Vissa får mer eller mindre rynkor.
Rynkor beror först och främst på gener, men man kan också framkalla dem själv lite snabbare med ett ”osunt leverne” – droger, alkohol, rökning och nattsudd. Bara man gör det med det charmlösa ordet måtta.
Lite rynkor, hängfeja och nattsudd har väl aldrig skadat, snarare tvärtom. Kolla in några av mina favoritutseenden, Jeanne Moreau, eller varför inte Birgitte Bardot, dessa kvinnor har inte avhållit sig från något de tyckt varit roligt. Rynkor är naturligt och därmed basta. Sedan går det ju givetvis att bekämpa rynkorna med mer eller mindre suspekta metoder. Till de mindre konstiga hör god hudvård, ansiktsbehandlingar, lite motion och bra mat. Till de mer suspekta hör olika injektioner med restylane, botox, fetter och allehanda skumma vätskor och preparat. Jag orkar inte hänga med i den utvecklingen, eftersom jag inte är intresserad av den typen av behandlingar.
Det mest vansinniga är nog plastikoperationerna, där till slut både patient och kirurg blir fartblinda och tappar sans och reson. Jag är så intresserad av hur den processen ser ut. Har inte kirurgen någon kollega eller sköterska som kan hejda ”övergreppet”? Eller får patienten precis som den vill? Om så är fallet verkar det ju helt galet.
Jag har träffat kvinnor som fått sina tårkanaler sönderskurna, när kirurgen skurit fel i jakten på påsarna under ögat. Kvinnorna får sedan smörja sina ögon med en salva i resten av sitt liv för att ögat inte ska torka ut och har dessutom ett förvånat baby uttryck i resten av livet. En påse mer eller mindre under ögat, vem bryr sig. Jag brukar måla mina påsar både under och över ögat med brun skugga, så att de ser snyggt dekadenta ut istället.
Självklart ska man göra olika ingrepp om man mår bra av det, så länge man är snäll och vänlig funkar allt, men det är inget för mig och det innebär inte att mina idéer är de enda rätta.
Det finns många olika skolor. Jag tillhör den som vurmar för det någorlunda naturliga, gärna mycket smink, hår och kläder. Kniven och nålen gör mig rädd, har sett för mycket fula arbeten både på bild och i verkligheten.
För 10 år sedan bet min hund mig över ögonlocket, han var ny och rädd. Det blödde och jag stoppade blödningen med is. Åkte raka vägen in till akuten, varken jag eller kirurgen ville ha stygn på mitt ögonlock, eftersom jag sammanfogat bettet snyggt själv. Lite Herascilin, en stelkrampsspruta för andra gången och försiktighet var medicinen. Efter någon månad blev det ett tjockt fult ärr på ögonlocket. Min fåfänga sade mig att ärret går att ta bort med lite kirurgi. Har sett många idrottsskador i ansikte som tagits bort fint. Besöket hos den kända plastikkliniken och dess stjärna var mycket intressant och bra. Kirurgen tittade på mina ögon och sade att förmodligen skulle det läka fin, men om inte så kunde han ta bort ärret. Eftersom jag ej vill bli sövd, sade jag att jag bara vill ha en lokalbedövning. Men det går inte när man ska peta i ögonen. Mina ögon har asymmetriska påsar under ögonen, en stor och en mindre. Om han nu skulle söva mig tänkte jag att han kunde halvera den större påsen, så att den blev likadan som den mindre. Han tittade skumt på mig och sade: då måste jag göra en extremt svår operation på dig och skära inifrån på ett gammeldags sätt. Och på en sådan person som du gör man inte skönhetsoperationer. Det var musik för mina öron, han fattade nog att jag skulle bli ett ytterst krånglig och missnöjd patient. Jag bokade en tid till hösten och alla systrar i receptionen tyckte att jag skulle ta bort mina påsar under ögonen samtidigt som det eventuella ärret, när jag ändå höll på, eftersom de hade gjort det och det var så enkelt och bra.
Mitt svar blev då, jag vill inte se ut som er, jag vill ha kvar mina påsar och detta var för 10 år sedan. Ärret läkte och försvann ut i intet, jag kan se det, men ingen annan. Mina påsar är kvar och dessutom något större, vi trivs alldeles utmärkt ihop och så får det bli. Jag har skräck för knivar och nålar, vilka signalerar stafylokocker. Nä, jag får nog vara som jag är, så slipper jag en massa skit i onödan. Jag har bestämt mig för att åldras med värdighet, ta rynkor och påsar som de kommer helt enkelt, bejaka dem och se dem för vad de är helt enkelt.
Kommentera