Inte en tid utan en bok. I Sanremo läste jag Steglitsan av Donna Tart. En dramatisk fallande historia som löper över många sidor. För många, i min smak. Mot slutet tenderade berättelsen att bli lätt moraliserande vilket rimmade illa med bokens tidigare 387 sidor. Lämnade helt enkelt de tio sista sidorna olästa. Något jag hade svårt att göra som yngre, att avstå från att läsa klart. Jösses vad man har plågat sig igenom för många sidor och trist text. Men det är det sedan länge slut med. Och nu tar jag mig med stor lust an min favoritförfattare (en av dem): Julian Barnes.
Kommentera