Om det här med ålder

Det är ett väldigt tjat om ålder. Orkar man höra något mer om det. Är det inte dags att vända skiva, det känns som om det är en stor fet repa i den, som aldrig vill sluta. Stäng av skiten!

Så här är det ju, får man glädjen att leva en dag till så blir man ju äldre. Med andra ord så är det ju fullständigt naturligt att bli äldre, och det blir man för varje dag.

Efter att jag fyllt 35 kände jag att det var dags att bli 40. För min del har det alltid känts roligare att vara äldre. Med ålder kommer pondus och visdom och det är väl det varje sund människa måste eftersträva, inte att vara så ung och ungdomlig som möjligt. Vad nutidsmänniskan glömt bort är att alla åldrar har sin charm. Det kan ju inte vara möjligt att bara ungdomen runt 15 – 25 år är värd att leva, och att ungefär resten av 60 år bara är en väntan på graven. Ungdomsåren måste ju vara en förberedelse inför vuxen livet.

Ordet vuxen känns mer som ett skällsord än ett stadium man ska sträva efter. Jag hatar meningar som ”behåll barnet inom dig” och liknande. Kan inte barn få vara barn ifred! Varför kallar man skratt, fnitter och tokerier för barnsligt? Får man inte skratta och ha kul som vuxen, måste man kalla sig barnslig bara för att man har kul? Hur skall ungdomar någonsin kunna bli vuxna, då vi vuxna vägrar att växa upp och bli ”stora”. Tjatet om att så här behåller du din ungdom, så här ser du yngre ut, känn dig ung och annat trams. Kan inte ungdomarna få ha sin ungdom ifred och vi andra njuta av vår ålder på vårt sätt.

Det är som när jag var 47 år och sade att jag var 50, tre års skillnad, lika med ingen skillnad alls för min del. Många blev upprörda och sade, du är ju inte alls 50. Jamen nästan, sade jag. Det är ju ingen skillnad. Hade det varit flottare om jag sade att jag var 45? Förmodligen. Då hade nog ingen människa reagerat, mera förstått att man vill ju hellre vara lite yngre än äldre.

Man kan ju se det ur en annan smartare synvinkel. Plussar man på sin ålder med fem år, kanske folk tycker att man ser väldigt bra ut för sin ålder och inte tvärtom.

Det blir ju tokigt när någon som ser ut som sin ålder (och vad det nu är för fel på det) försöker se yngre ut med lögnen om att de är yngre. Ålder är känsligt. Det talas om 30-års kris och 40-års kris. Vad är det för något? Handlar det inte mer om att kliva in i något slags vuxet tillstånd och man kanske måste börja bli en förebild för yngre personer istället för att försöka föryngra sig själv. En ekvation som är omöjlig, eftersom det enda vi vet om vi får leva en dag till är ju att vi blir äldre.

Personligen har jag aldrig känt av några ålderskriser eftersom jag aldrig riktigt fokuserat på ålder utan mer på hur det är och att varje ålder har sin charm. Och har man tur i sitt lilla ynka liv så utvecklas man vidare, vågar stå för att man inte gillar popmusik eller att man älskar disco trots att man är 65 år, det har inget med ungdom att göra, utan mer med intresse.

Jag fattar egentligen inte varför alla är rädda för att åldras. Tänk att behöva vara 25 år hela livet, missa alla kunskaper och hela den naturliga utvecklingen man har som människa. Däremot har man ju ett ansvar och en skyldighet gentemot sin kropp att sköta den på ett vettigt sätt, så att den fungerar någorlunda hyfsat livet ut. Det finns en massa vettiga billiga helt naturliga metoder för detta. Människan har genom år tusenden vårdat sig själv med hjälp av örter, bad, utsmyckningar, rituella danser och annat intressant, så det är inget nytt att man vill vara attraktiv för sin omgivning.

Som vi alla känner till finns det attraktiva människor i alla åldrar, men vi försöker konstant upplysa varandra att man måste ju vara ung för att vara intressant i denna västerländska tillvaro. Sluta genast upp med det, med hjälp av den idiotin underminerar vi ju vår egen ålderdom och den kommer, var så säker om man har glädjen att få leva. Jag fattar inte hur vuxna intelligenta människor isynnerhet kvinnor går på alla dessa överdrifter som cirkulerar som ett orosmoln att inte räcka till.

Att man idag kan se supersmarta Skandinaviska kvinnor, som mer och mer liknar monsterkvinnan Donatella Versace är en gåta för mig. Jag hoppas verkligen att ingen plastik-kirurg här uppe i Norden är ansvarig för dessa ”ungdomliga” ingrepp – kvinnorna ser ju inte kloka ut. En väninna till mig berättade att hon varit på en mycket trevlig middag med enbart vuxna framgångsrika par. Vid middagsbordet satt en kvinna man ej kunde ta ögonen från, för hennes en gång söta ansikte var helt sönderopererat i jakten på det släta, den fylliga överläppen som kommer utav ett kraftigt överbett och ögonen med ett ständigt förvånat uttryck. Hennes make var en helt normal herre i sina bästa år, lite halvtjock och allmänt välmående, som nog inte såg vad som höll på att hända med hustrun. Reaktionen hos alla runtikring blev ju tyvärr: vad är det för fel på fru Si och Så, vad gick fel. Istället för att se ut som en snygg normal dam i 55-årsåldern, såg hon ut som en gammal skräcködla som hade alla komplex i världen. Hennes syfte var nog totala motsatsen.

Jag tror att man måste vara noga med att stå för sin ålder och göra det bästa av situationen, istället för att sträva efter något som är helt omöjligt – att bli yngre och behålla ungdomen intakt. Det bästa är väl ändå om barn, ungdomar och vuxna samverkar, så att man slipper den äckligt homogena västvärlden, som känns väldigt trist och oinspirerande.

Helt enkelt – våga vara vuxen, du har redan varit ung.