När man som jag veckopendlar mellan Stockholm och Paris, och däremellan kilar in en jobbresa till någon annan äkta metropol – skulle man ju kunna tänka sig att det är lätt att bli blasé. Men så är det inte i mitt fall. Visst, själva resandet, färden, hetsar inte upp. Flygplatser och tågen dit och därifrån, eller taxiresorna, saknar både charm och komfort.
Men att ena morgonen vakna upp i ett dimtäckt Stockholm och knappt skönja toppen på Katarinahissen, för att nästa morgonpromenera med Kim i Luxembourgträdgården – det gör att jag aldrig slöar till. Tvärtom. Det är som om sinnena förstärks. Som om sensorerna blir lite extra känsliga. Ser det vardagliga som något nytt, gång på gång.
Kommentera