Rohdi Heintz är avliden. Kamraten och designern Morgan Sundberg skriver ”Han valde den vackraste och festligaste dagen på året. Omgiven av sina nära och favoritblomman Margeritten, med sina blå ögon, fluriga leende, klädd i fransk randig tröja, amerikanska målarbyxor och katalanska espadrillos, lämnade igår midsommarafton vår älskade Rohdi oss. Himlen blir klart nu en roligare plats!”
Rohdi Heintz (1943 – 2014) nyfikenhet på vad yngre kollegor åstadkom var beundransvärd, särskilt som mycket av det som presenterades har gjorts förut, av Rohdi Heintz. Men så fungerar ju modet, det rör sig i cykler. Unisexoveraller kommer och går, liksom axelvaddar dyker upp för att försvinna, och återkomma. Fast när saker går i repris, är det förstås alltid i en ny tappning, färgad av sin egen tid.
Första gången Damernas Värld (DV) delade ut sin Guldknapp, 1982, gick den med all rätt till Rohdi Heintz. Nomineringen löd: Rohdi Heintz har under en lång serie år visat att fantasirik design inte behöver vara en dagslända. Han har alltid legat steget före och haft förmågan att skapa kläder som förenar nytänkande design med stor användbarhet. I sina plagg för främst Dixi Coat, Dixi Man och B G Matsson demonstrerar han att även ytterplagg går att göra spännande och samtidigt tilltalande för en stor publik. Rohdi Heintz har med en strålande insats medverkat till att svensk design blivit ett begrepp utomlands och har genom sin infallsrikedom visat en väg som bör leda framåt även för svensk tekoindustri.
När Rohdi Heintz fick Guldknappen trodde många att han var lastgammal då han sedan åratal tillbaka fått svenska folket att klä sig i trenchcoats med rutigt foder – och att han var tysk. Men inget stämde. 1982 var Rohdi Ragnar Rikard Heintz ännu inte fyllda fyrtio, och Göteborg var hans vagga. Precis som sina internationella kollegor Yves Saint Laurent och Jean-Paul Gaultier väcktes hans intresse för design genom tecknandet av kläder. Rohdi var bara fem, när han greppadde pennan. Och redan då beundrade han ”de stora modekillarna i Paris”. Och det var inget han hittade på. Pappa var reklamman och hemma fanns det inte bara gott om pennor, papper och annat kul material utan också travar av utländska modetidskrifter där varje sida var som ett lockande fönster med utsikt över en glamourös värld befolkad av snygga människor i flotta kläder.
Skolböckerna blev fullklottrade av modeteckningar och det enda Rohdi Heintz hade i huvudet vae mode, mode, mode. Gymnasiet hoppade han av, med föräldrarnas goda minne, och började istället lära sig skrädderi i Borås. Vilket han fann dötrist, men i efterhand förstås var extremt tacksam för. Den gedigna utbildningen fylldes förövrigt på, med en textilteknisk utbildning vid HDK i Göteborg.
Vid 23 års ålder är Rohdi Heintz anställd som chefsdesigner vid Wettergrens – och sedan rullade det på. Han skapade mängder av kläder för massproduktion. Och tröttnade efter ett par år. Och det var synen på kvinnobrösten som till slut fick honom att som designer lämna Sverige ”I Sverige finns en grundidé om hur ett plagg skall se ut, och sen måste man jobba efter den. Det är för tråkigt. Det var det där med bystsnittet som fick mig att lämna Sverige. Visst vet jag att kvinnor har bröst, men man behöver inte ha bystveck på alla kappor och blusar för det. Man kan skära plagget så att det sitter snyggt ändå.”
Rohdi Heintz gick till Finland och Dixi Coat och Dixi Man. 1982 sålde Rohdi Heintz sexhundratusen plagg om året, sjuttio procent gick på export världen över. Han hade egen avdelning på Bloomingdales i New York i tio år. Han gjorde kläder för kvinnor och män mellan 14 och 60 år: ofta yrkesarbetande som tänker funktionellt och praktiskt – men för den skull Inte tråkigt ”Jag utgår hela tiden från form, färg och material, att förena detta, att förena kreativiteten med funktion. Jag slänger aldrig på detaljer som för tillfället sticker i ögat. Kläder måste kännas sköna. [-] Kläder måste stämma med huvudet. Ja, annars är man ju endast påklädd, påhängd. Kläderna får absolut inte ta bort din personlighet.”
Kommentera