Många har frågat mig, på sociala medier inte minst, vad jag egentligen tycker om det nya YSL muséet i Paris. Ja, vad tycker jag? Adressen och huset har jag besökt åtskilliga gånger under nästan två decennier, i början som modeskribent för SvD och senare som författare rotandes i arkivet. De senaste åren har jag besökt stiftelsen Pierre Bergé Yves Saint Laurent ett flertal gånger, då man arrangerat både utställningar och seminarier. Men nu har huset, som var YSL:s huvudkvarter och ateljé under haute couture-åren fått en ansiktslyftning och blivit museum.
Som stor beundrare av YSL:s livsgärning tycker jag det är fantastiskt att få skåda smycken och ikonplagg på nära håll, och att kliva in i studion är att för en stund tro att allting är som förut, att en nervig Yves finns där bakom en dörr någonstans. Men summerat tycker jag att museet är på tok för traditionellt för att vara nyöppnat. Plagg på dockor är alltid svårt, och i det här fallet kan man bara skåda plaggen från ett håll, hade varit bättre om dockorna/plaggen placerats mer mitt i rummet så man som besökare kunnat gå runt plaggen. Eller så borde de satt dockorna i rörelse, något som är enkelt. Jag tycker också att man missat att ta vara på husets inneboende dramaturgi och historia, som man känner av endast i den bevarade studion. Den ödesdigra presskonferensen 2002, då YSL abdikerade från couturetronen, visas på en liten skärm i en mörk labyrint. Den hade kunnat få fylla den salong där faktiskt presskonferensen ägde rum, man hade kunnat lagt till ljudet av kamerasmatter och raspande av pennor, journalisternas viskande och snyftande – och riktigt fått besökaren förstå att landssorg faktiskt bröt ut efter att YSL deklarerat att han gick i pension.
Att hela huset en gång sjudit av stress, nerver och hyst ett hantverk på högsta nivå har liksom slarvats bort. Muséet borde andas mer ”arbetsplats”. Guiderna som finns överallt är exempelvis klädda i en ful marinblå dräktjacka och kjol (byxor för honom förstås) som påminner om någon flygvärdinneuniform från 1989. Varför har de inte vita rockar, som alla i en haute couture ateljé har på sig som arbetsplagg? Det hade genast satt en annan ton. Eller varför inte smokingar? Pengar saknas inte i det här sammanhanget. Summa summarum tycker jag helt enkelt att det hela är lite för konventionellt.
I Paris vräker för övrigt regnet ner. Igår blev det en trevlig middag med den andra granntanten, kollegan Leif och maken. Och denna dag började som varje dag bör inledas: med ett glas citron pressée.
Kommentera