Reflekterar faktiskt aldrig över att vissa saker och ärenden är tråkiga. Timmarna, dagarna, livet består ju av mängder av moment som bara måste utföras, somliga helt klart roligare än andra. Men än sen då. Men det finns en sak som jag skjuter på i det längsta: att stryka. Försöker undvika det så pass att det även finns i bakhuvudet när nyinköp till garderoben skall göras: måste det här strykas? Följaktligen innehåller min garderob få plagg som kräver ett möte med strykjärnet. Ett undantag är min vita tunna bomullsskjorta från franska duon Lemaire som sommartid bärs solo, och nu vid kyligare temperatur kan få titta fram under värmande kashmir. Älskar skjortor, men har hittills inte hittat en enda ”strykfri” variant som känns skön på kroppen. Tyvärr.
Idag skall iallafall min Lemaire få följa med på möte med vår bolagsjurist och lite andra sammankomster. Vi kommer ha en bra dag tillsammans, eftersom sköna kläder mot kroppen är en tillgång när svåra saker skall dryftas och problem skall lösas. Juridikprosan älskar jag för övrigt, med sin dräpande exakthet och logik så trumfar den som läsupplevelse ut mången medioker roman. Stryker gör jag idag till tonerna av en klaversonat av den spanska 1700-tals tonsättaren Antonio Soler.
P.S. Man får inte vara dum, strök bara manschetter och rundkrage samt dess närmaste område – dvs det som kommer synas när tröjan åkt på. En genväg ur tristessen helt enkelt. D.S.
Kommentera