På Kulturhuset Stadsteatern har vi en fantastisk receptionist, Ylva. Hon håller koll på allt, Med betoning på ALLT och ALLA. Utan Ylva skulle många vara både vilse och utelåsta. Att vara receptionist har blivit allt svårare då alla numera har mobil i handen. Annat var det förr då ingen gick att nå utan att växeltelefonisten som ofta också var receptionist, var involverad. Talar av erfarenhet, då jag som ung vuxen jobbade som just telefonist och receptionist. Hos Ylva råder alltid god stämning, och igår visade hon mig något kul – ett reportage i ICA-Kuriren om konsten att inte (ständigt) le. Artikeln illustrerades bland annat med en bild från den andra granntantens instagramkonto.
Ja, ni ser själva…jag, Marie Göranzon, Ingela Lind och granntanten vägrar le. Varför skall kvinnor alltid smajla upp sig så fort det skall tas en bild? Inget fel på glädje och leenden, men en icke-leende uppsyn är inte att förakta. När man som kvinna skall fotograferas för någon tidning blir man ofta uppmanad (talar av egen erfarenhet) att göra något kul, spexa till det liksom genom att exempelvis titta ut genom ett hålet i en rund knäckebrödsskiva eller sitta uppflugen i ett fönster som en hamster (jepp). Kanske männen också blir uppmanade till att skojsa till det när de skall hamna på bild i dagstidning. Men bildbevisen visar att de antingen tackar nej, eller aldrig ens får frågan (för att ingen ens närs tänka tanken?) om att sträcka ut sig på en parkbänk som om den vore en solstol på Riverian. Well, Ylva är fantastisk. Både när hon ler. Och inte ler. Och hon skulle aldrig komma på tanken att kika ut genom hålet i en knäckebrödsskiva. Ylva är helt enkelt en förebild.
Kommentera