Igår blev det en tur till Place des Vosges och Maison Victor Hugo. I Frankrike finns det gott om författar- och konstnärshem som blivit spännande museer, och Maison Victor Hugo är bara ett i den långa raden. En kulturarvstradition vi borde bli betydligt bättre på. Tänk om Hertha Hillfons vackra hem och ateljé i Stockholm hade fått bli ett museum! För att inte tala om arkitekten Bruno Mathssons sommarhus i Frösakull (som förevigats i flott bok av fotografen Mikael Olsson). Nåja, tur att Frankrike inte glömmer bort ”de sina” i alla fall.
I huset rakt fram ligger Maison Victor Hugo. Avspärrningarna beror på att det ligger en judisk grundskola i den vänstra längan.
En av Victor Hugos salonger.
I den här sängen, som garanterat ej anlänt i platt paket, dog Victor Hugo den 22 maj 1885.
Victor Hugo, som är fader till bland annat Ringaren i Notre Dame och Samhällets Olycksbarn (Lés Misérables), var en stor Spanienfantast och fram till och med den 24 september visar man i hans bevarade hem utställningen Costumes Espagnoles entre ombre et lumiere som består av vacker folklore från Spaniens olika regioner. Det mesta från sent 1800-tal. Utställningen hänger ihop med den nu stängda Balenciagautställningen (läs mer om den i bloggen om du vill, scrolla bakåt) och en kommande utställning med den spanska plisseringsmästaren Mariano Fortuny. En triss i spanskt helt enkelt – signerat staden Paris modemuseum Gaillera. Och på besök hos Victor Hugo kan man tydligt se vad som låg till grund för Balenciagas magnifika kreationer: det egna hemlandets traditionella folkdräkter och historiska vardagsplagg. Utställningen bjuder på en makalös färgprakt. Detaljrikedomen, broderierna, färgerna, de praktiska lösningarna, skorna, smyckena, formerna – man häpnar och förförs.
En del plagg påminner inte så lite om våra egna svenska folkdräkter. Den svarta tvådelade kvinnodräkten, som knappt låter nästippen kika fram, har dock frapperande likheter med den omdebatterade burkan, ett plagg som klokt nog är förbjudet att bära i Frankrike. I den eviga slöjdebatten har jag ibland hört ”att gummorna i Sverige minsann en gång i tiden bar huckle”(och då är andemeningen: en slöja hit eller dit är väl inte så farligt, och vilka är vi att döma…osv). Men ”gumma med huckle” har definitivt gått ur modet kan jag be att få tala om. Och då menar jag inte fallit ur den modebild som kan förknippas med begrepp som ”dekonstruerat” eller ”bias” – utan hucklet har helt enkelt blivit socialt och kulturellt förlegat i och med en utveckling som gett oss ett mer jämlikt samhälle. Intressant dock att se, att burkaliknande dräkter haft sitt fäste även i Spanien (och i flera andra delar av världen förstås) – men att de just hör till det förgångna – i det här fallet 1920-talet. Alldeles strax hundra år sedan.
Kommentera