Dagen har bjudit på olika saker, bland annat kom den att innehålla ett besök i Auteuil. En stad i staden. Borgerlig så det förslår. Samtliga små pojkar jag såg idag hade alla samma klassiska frisyr med lite lång snedlugg och kortärmad pikétröja. Skolflickorna långt hår. Ju äldre, ju längre. Många bar på tennisracket. För bor man i Auteuil och Paris 16e arrondissement, ja då spelar man tennis. Punkt. Dessutom ligger Roland Garros runt knuten, där pågår just nu Franska öppna mästerskapen i tennis. Tycker inte det är något fel med vare sig snedlugg eller tennis, men det är intressant att se hur otroligt segregerad en stad kan vara, och hur arv i form exempelvis pengar, kultur, åsikter och vanor liksom bara fortplantas vidare. Precis som brist på pengar, kultur och vanor också fortplantar sig vidare.
På väg över Seine kom jag sedan att tänka på 1970-tals filmen filmen Den amerikanska vännen av Wim Wenders, med Bruno Ganz och Dennis Hopper. En bra och mystisk film som senare den franska konstnären Pierre Huyghe kom att göra ett verk av som jag presenterade i utställningsformat i Stockholm runt år 2000. Ja, så där kan tankarna vandra iväg ibland, från snedlugg till videoverk. En helt vanlig dag. Den översta bilden är min egen, och den understa från Pierre Huyghes videoverk. Det var väl Eiffeltornet som fick mig att göra olika tankekopplingar, men kanske också det att Bruno Ganz i filmen Den amerikanska vännen begår ett mord i Paris metro. På grund av terrorattentaten åker jag sedan länge helst inte metro, samt undviker stora folksamlingar. Så har det bara blivit. Ett annat sätt att röra sig, på grund av terrorn.
Sedan kan man ju låta tankarna snurra vidare, apropå amerikanska vänner, till Merkel och Trump. Men det är ju en helt annan historia, underbart dock att Merkel öppet säger att alla politiker på G7 mötet blev bestörta över Trumps intellektuella nivå. Obefintlig liksom. Allt går inte att köpa för pengar.
Kommentera