1939 blev ett minst sagt turbulent år i modeskaparen Madame Grès liv. Två veckor efter det att andra världskriget bröt ut, föddes dottern Anne. Ett par månader därefter reste maken till Tahiti, för att aldrig mer återvända. I Tahiti kom maken att leva gott bland laguner, blomdoft och vita sandstränder tillsammans med ett par älskarinnor. Ett leverne som Madame Grès finansierade ända fram till hans död en bit in på 1970-talet.
Om trasslet i äktenskapet kanske var löst med maken placerad på en ö i Franska Polynesien, så var tillvaron långt ifrån problemfri. Tyskarna hade ockuperat Paris. Att leva mitt i ett krig, och i en av nazisterna ockuperad stad, frestade naturligtvis på. Madame Grès och kompanjonen Juliette Barton bråkade om det mesta. Deras eviga grälande fick dock ett abrupt slut då (sägs det) Juliette Barton 1940 angav Madame Grès för tyskarna. Madame Grès var judinna. Hals över huvud flydde hon med dottern Anne till sydvästra Frankrike där hon i Haute-Garonne på gränsen mot Spanien hittade en fristad. Enligt alla olika myter som finns om Madame Grès var det under den här ofrivilliga exilen som hon började använda turban. Hon hade nämligen inga pengar till besök hos frisören. Turbanen kom sedan att följa henne livet ut, och blev hennes personliga signum.
1941 återvände Madame Grès med sin lilla Anne till Paris för att sälja den andel i modehuset hon fortfarande ägde tillsammans med Juliette Barton. Vid den här tiden så mådde naturligtvis den franska haute couturen inget vidare. Nazisternas ockupation av modets huvudstad hade lett till att flera modehus satt nyckeln i låset och stängt ner för evigt. och glamour är två företeelser som inte riktigt passar ihop.
Medan Madeleine Vionnet hade valt att gå i pension så flydde Italienfödda Elsa Schiaparelli (1890–1973) till Amerika. Coco Chanel (1883–1971) hade stängt sin verksamhet redan innan kriget, men lät sig istället gladeligen ockuperas helt privat, i sitt sovrum på Hotel Ritz av en högt uppsatt Senare ursäktade hon sin kärleksaffär med att ”I min ålder får man var glad om någon vill dela ens säng”. Nazisterna nöjde sig dock inte med att ha erövrat Chanel med hull och hår, utan hade sommaren 1940 fått den bisarra idén att flytta hela franska haute couture-verksamheten till Berlin. Den tyska grå huvudstaden behövde lite glamour. En viktigare anledning var att nazisterna förstod sig på modets makt. Med haute couturen placerad på tysk mark, skulle de kunna styra över folks smak.
LEAD Technologies Inc. V1.01
Designern och ordföranden för Chambre Syndicale de la Couture, Lucien Lelong (1889–1958), sade dock ifrån. ”Paris haute couture är inte flyttbar. Varken i små eller stora delar. Den existerar i Paris, eller inte alls”. Och så fick det bli. Haute couturen sysselsatte då drygt 13 000 personer, alla med oerhörda detaljkunskaper i den högre sömnadskonsten, som är haute couturens bokstavliga mening.
Lucien Lelong, som var en väldigt modig man, övertalade Madame Grès att ånyo öppna ett modehus. Haute couturen med sin kultur och sina specifika hantverkskunskaper behövde visa sig stark. Det var viktigt att man inte föll till föga, eller gav upp. Madame Grès instämde. Mitt under brinnande krig etablerade sig Madame Grès, på 1, Rue de la Paix med sitt nya modehus La Maison Grès.
Modehusets första visning presenterade enfärgade, klassiskt draperade klänningar i Madame Grès omisskännliga stil. De var vita, röda eller blå. Den sista klänningen, som ”stängde” visningen (återigen: modespråk) kom att göra det bokstavligen . Klänningen var trefärgad, vit, röd och blå, precis som den franska flaggan. Tyskarna, som inte blev inbjudna till visningen, där gick gränsen för Madame Grès, fick naturligtvis höra talas om den trefärgade klänningen som bokstavligen var ett ”finger upp” gentemot ockupationsmakten. Tyskarna förbjöd nu Madame Grès att fortsätta sin verksamhet, och stängde helt sonika ner hennes haute couture-ateljé. För att markera gentemot Lucien Lelongs envishet hade man redan förbjudit Frankrikes modeindustri att exportera sina varor. Franskt mode gick nu mot en mörk tid. Det fanns inga inhemska kunder, om man inte ville sälja till de tyska kvinnorna som fanns i Paris, och att exportera gick som sagt inte.
Madame Grès överlevde krigsåren. 1947 mottog hon Hederslegionen för sitt mod under ockupationstiden och 1948 var hennes ateljé med 180 anställda en av Paris största. 1958 åkte hon till Indien med hjälp av amerikanska Ford Foundation för att studera textil. En resa som gav upphov till enklare sariliknande klänningar och Nehrujackor. Men också en parfym, Cabochard, det vill säga envis på franska. Parfymen lanserades 1959 och var ett koncentrat av Madame Grès doftminne från tidiga morgonpromenader på indiska stränder där sandelträ samsats med vita blommor och doften av hav.
Under 1960-talet med dess kortkorta mode och en exploderande massproduktion av enkla a-linjeklänningar och toppar i syntet så fick Madame Grès verkligen problem. Intresset för haute couture minskade. Det handsydda hantverket ansågs tantigt och gammaldags. Kunderna blev färre. Madame Grès sätt att skapa sina draperade klänningar, för hand direkt på kroppen, gick inte att effektivisera. Inte heller gick klänningarna att reproducera med hjälp av en symaskin. Något Madame Grès för övrigt inte var intresserad av. Hon ansåg att haute couture-designers som övergav det unika för konfektionen var prostituerade. Och något fnask tänkte hon inte bli. Affärerna gick urdåligt. Några som under lång tid framöver, åtminstone så länge de trodde att hon levde, beställde hennes haute couture-klänningar som ett finansiellt stöd (vilket inte sades rakt ut förstås) var Hubert de Givenchy, Yves Saint Laurent och Paco Rabanne.
Fnaska var som sagt inget för Madame Grès. Men hon var tvungen att anpassa sig till sin tid, om hon ville överleva som designer. Under 1970-talet gav hon sig på att designa etnoinspirerade geometriskt mönstrade ponchos och kaftaner. Hon skapade också accessoarer åt Cartier. Båda tilltagen bemöttes positivt. Och 1977 blev hon hederspresident i Chambre Syndicale de la Haute Couture, den franska modeindustrins egen organisation som bland annat reglerar vem som får vara en haute couture designer.
Lika bra som Madame Grès var på att drapera, lika dålig var hon på att omge sig med rätt folk. Under 1980-talet blev modehuset offer för riskkapitalister. Huset köptes 1984 av den i Frankrike kontroversielle affärsmannen Bernard Tapie, enbart för att bara säljas vidare. I gapet mellan de olika transaktionerna betalades inte hyran för modehusets lokaler. Allt som fanns av arkiv och lager, från skisser, provdockor, kundregister och korrespondens dumpades i ett par containrar och kördes till soptippen. Kläder stoppades i soppåsar och ställdes ut på trottoaren, för att plockas upp av grovsopbilen. Och så var en stor del av fransk modehistoria puts väck.
Sex dagar före sin 90-års dag dog Madame Grès på ett äldreboende för dementa i sydfrankrike. Hon dog helt utblottat. Det fanns inte ens pengar till en gravsten.
Idag lägger vi inte ner särskilt mycket tankeenergi på hur våra plagg egentligen är konstruerade. Vi bara använder dem. Känns plaggen inte bekväma i provrummet så fortsätter vi att prova tills det känns rätt. Med stretch i byxor och kjolar och toppar i följsam trikå handlar det mer om att välja rätt storlek, än en annan tillskärning, för att det skall kännas bekvämt.
Hos Madame Grès handlade det aldrig om att prova sig fram bland olika storlekar. Skapandet av en klänning började alltid med att Madame Grès stoppade in en bit tyg under modellens vänstra behåband, och sedan började arbeta sig framåt motsols runt kroppen. Klänningen var aldrig någonting som kvinnan bara klev i, den växte fram, anpassad efter höfter, magens rundning, axelns lutning och stjärtens form.
Madame Grès revolutionerade inte modet, men än idag har ingen riktigt förstått sig på hennes teknik och få har gett sig på att kopiera den. Därför måste man anse henne banbrytande.
Bilder: Paris under ockupationen, Lucien Lelong, trikoloren som klänning, etikett.
Texten är hämtad ur min bok BANBRYTANDE MODE som du kan köpa här.
Del 1 + 3 av berättelsen om Madame Gräs hittar du under rubriken MODENOTERAT här på sajten.
Kommentera