”Vart ska du någonstans?”, ropade jag efter Bodil Malmsten som plötsligt kastat sig på cykeln. Innan hon helt försvann runt hörnet ned mot Tyska Brinken, med anoraken flaxande efter sig, vände hon sig om och svarade ”Dallas, måste hem och se Dallas”. Det var 1980-tal och själv hade jag svårt att kombinera finkultur med populärkultur. Tyckte det var lite skämmigt att se amerikansk såpopera på teve. Tills Bodil Malmsten den där tidiga kvällen for iväg på cykeln, hem för att se Dallas. Från och med då löstes allt upp på ett sympatiskt sett, gick att foga samman. Högt med lågt. Fint med fult. Och vad är vad förresten? Tack för allt Bodil!
Kommentera