Jan Hietala om Dardel och dandyn

Varsågoda, en present: en text om Nils Dardel författad av vår kamrat Jan Hietala. Läs och inspirera! / Granntanterna Karina & Camilla

Ofta sägs det att ”kläderna gör mannen”. Uttrycket används lite vagt men syftar till att man kan läsa av vad det är för typ av man, på hans apparition, att det skulle vara kläderna som beskrev innehållet. Förmodligen förhåller det sig inte riktigt så. Förmodligen är det snarare så att det är sättet med vilket mannen bär sina kläder som berättar om vem han är.

Den marxistiske kulturkritikern John Berger beskriver hur man på fotografier från det tidiga nittonhundratalet kan iaktta hur personer ur varierande sociala förhållanden bär upp en svart kostym på diametralt olika sätt. En mindre bemedlad lantarbetare eller verkstadsarbetare tycks honom som obekväm i den stela svarta tredelade kostymen, för de allra flesta den enda existerande kostymen och som enkom bars vid ett fåtal speciella tillfällen såsom vigslar, bröllop, födelsedagar, dop och den egna begravningen. Samma borgerliga uniform, bars enligt Berger, med en helt annan medvetenhet av män från de övre samhällslagren. Det ligger ett visst mått av korrekthet i denna reflektion. Det är förhållningssättet till sin apparition som avslöjar mannen.

1917 befann sig den svenske konstnären Nils Dardel på en resa runt jorden med sin dåvarande älskare Rolf de Maré. Dardel hade ännu inte riktigt slagit igenom, han hade i sitt måleri inte riktigt kommit fram till den svepande penselföring och böljande kompositioner samt ämnesval, som skulle komma att bli hans signum. Några år tidigare hade han träffat de Maré i Stockholm via gemensamma bekanta. Tillbaka i Paris blev de snart intima vänner och älskare. Dardel kom att via sitt kontaktnät av konsthandlare och messenater med liknande gränsöverskridande sexuella preferenser introducera de Maré för den samtida konsten.

I Tokyo stiftade de bekantskap med den svenska ministern Gustav Wallenberg och dennes familj. Wallenbergs dotter Nita Wallenberg, var något av en Tom-Girl som ibland klädde sig som en man – slips, skjorta och kostym. Nita Wallenbergs uppenbarelse lär ha väckt en liten sensation i Tokyo. Dardel blev även han fascinerad.

Oklart var, och exakt när, låter sig Dardel porträtteras i en fotostudio någonstans i staden. Några av porträtten finns bevarade och vi ska se lite närmare på ett av dem. Dardel är klädd i en tweedkavaj med udda flanellbyxor till, skjorta med stärkkrage, slips, kråsnål och kragnål. I pochetten återfinns en ordentligt tilltagen näsduk. Under kavajen skymtar vad som ser ut att vara en väst. Dardel är rustad i vad vi skulle kunna beskriva som en eftermiddagsklädsel. Hans ena hand vilar på höften, den andra nästan smeker kavajens nedre kant. Blicken är riktad ut mot vänster. Håret ligger blick stilla nyklippt, kammat i en sidbena, och nedtryckt mot huvudsvålen med assistens av pomada. Det är uppenbart att Dardel även har sminkats något. Hela uttrycket är konstruerat och aristokratiskt.

Man skulle till och med kunna säga att uttrycket är så pass konstruerat, och stiliserat, att alla element sammantagna, beskriver tecknet för en man, snarare än ett porträtt av mannen i sig. Tweed, flanell, stärkkrage, slips; allting signalerar manlighet, men på grund av sin överdrivna förfining, lämnar konstruktionen den aristokrat som avbildas – Dardel – bakom sig och skapar en ny dimension. Vad vi betraktar är tecknet för en dandy.

Det är en högst medveten konstruktion. Tillsammans med fotografen och förmodligen en sminkös, har Dardel skapat den ikoniska bild av honom själv, som i samma bemärkelse som delar av hans produktion, skulle komma att förknippas med honom, mer än någon annan. Det är möjligt att påstå att det endast är i fotografierna från Tokyo som Dardel konstruerar sin dandy. Under alla omständigheter är den renare här än någon annan stans. ”Det här är jag” tycks konstruktionen säga. ”Här finns inget annat. Inget djup. Inga komplikationer.” Det är enbart yta som vi ser.

Yta är det. Runt omkring Dardel rasar ett världskrig. Franska soldater ligger nedgrävda i Flanderns lera. Ryssland befinner sig i upplösningstillstånd. Finland står på randen till sin tillblivelse. Dardel låter sig avbildas bekymmerslös. Olika källor, till exempel Edits Morris, kom även att beskriva honom som fullständigt ignorant i förhållande till världspolitiska händelser.

Det är inte omöjligt att det befann sig ytterligare en person med i studion som var medskapare. Det skulle kunna ha varit Nita Wallenberg. Det skulle kunna ha varit Rolf de Maré. Båda personerna var inbegripna i konstruerande av en persona av sig själva, i nästan lika hög grad som den konstruktion som ägde rum i den okända fotostudion i Tokyo 1917. de Maré hade just påbörjat konstruktion av sig själv som världsman och messenat. Wallenberg var i bemärkelse gender, en gränsöverskridande kvinna.

Om vi inte håller det för omöjligt att det var ytterligare en person närvarande i studion, kan vi nog sluta oss till att det troligtvis var en man, det vill säga de Maré. Det konstruktion av dandyn som fotografiet av Dravel beskriver, riktar sig i allra högsta grad nämligen till en annan man. Den upptagenhet med sin apparition, som Dardel ger uttryck för, riktar sig hela tiden framåt i tiden. Vad som till synes kan tyckas som en i det närmaste narcissistisk upptagenhet av sin yta, är i själva verket någonting som hela tiden befinner i ett fullständigt beroende. Det är en upptagenhet som har som målsättning att identifieras av en annan mans blick. Det är först i det ögonblick när en blick bekräftar apparitionen som transformeringen från vilken man som helst i skuggorna, till en dandy äger rum. Det är i det ögonblicket som dandyn blir till, inte under all den tid som föregått. För att återknyta till John Bergers tes här ovan: avgörande var inte vilka kläder som mannen visade upp, utan hur han presenterade dessa. 99 % handlade alltså om presentationen. Man skulle kunna säga att dandyn på så vis är en relationell konstform, som uppstår i gesten och interagerandet mellan minst ett par individer, för att använda vår tids konstteoretiska terminologi. Denna teoretiska apparat fanns naturligtvis inte då. Men effekten av en överdriven gest, för att skapa en sensation, kände man till.

Den förste som skriver en längre essä om dandyn och dandysimen är fransmannen Jules Barbey d’Aurevilly. Förhållandevis tidigt, 1845, publicerar han vad som kom att bli ett av dandyismens viktigaste traktat, Du Dandysme et de Georges Brumell. Den person som stod modell för d’Aurevillys undersökning av dandyn var Georges Bryant Brumell även kallad Beau Brumell. Beau Brumell levde under den epok som föregrep d’Aurevillys, den Georgianska. Brumell blev som mycket ung upptäckt av prinsregenten George (IV). Det är inte helt klarlagt, men vi kan förmoda att Brumell även var Georges älskare. I allt blev han prinsregentens smakråd. Prinsregenten lär ha iakttagit Beau Brumell i timmar medan denne klädde sig. Brumell var inte vilket smakråds som helst. På ett uppmärksamt sätt kom han att adaptera aristokratins smak och beteendemönster, och av dessa intryck skapa dess ytterst överdrivna form: dandyn.

Enligt d’Aurevilly var Beau Brumel till exempel besatt av föreställningen om att ingenting som han bar under på några som helst villkor fick se nytt ut. Även om det var Beau Brumell som initierade den svartvita tredelade fracken, och traditionen att låta sy upp denna för sin tid extremt enkla utstyrsel, på Savile Row, lär Brumell så snart en ny beställning levererats till hans hem, låta sin kammartjänare slipa ner plagget med en form av sandpapper, men som istället för sand, var bestruket med glaspuder. Det sägs, enligt d’Aurevilly, att när Beau Brumell gjorde entre stod det som en glittrande moln omkring honom i Londons salonger och herrklubbar.

Det är hos Beau Brumell som vi finner källan till porträttet av Dardel. Scenen, såsom beskriven av d’Aurevilly, med Beau Brumell som gör entré i ett moln av glittrande stoff, är exakt en sådan form av gest, där all tid, alla resurser och all möda har spenderats endast för ett kort magiskt ögonblick, och där gestens betydelse bekräftas genom närvaron av en eller flera iakttagare. Föreställningen om det överdrivna tecknet för en aristokrat kom att leva kvar i Paris, med många efterföljare till Beau Brumell, både i det vi benämner verkligheten och inom litteraturen. Ibland kom en person att bli till model för en litterär karaktär, bara för att i sin tur ge inspiration till reella personer ånyo. En av dem kom att bli Dardel och vår kunskap om den effekt han hade på människor av båda kön, under sitt första årtionde i Paris, återfinns i fotografiet från Tokyo. Över Dardels ansikte tycks även någonting av Brumells glasstoff glittra, ett glitter som är både intagande skört, och avvisande kallt på en och samma gång.

Bild: Nils Dardel i Tokyo 1917