Varje dag ger dagstidningen Le Monde plats åt porträtt i text och bild över de unga människor som dödades i terrorattentatet här i Paris. Det är spaltmeter efter spaltmeter, med berättelser om drömmar, föräldraskap, resor, studier, livsglädje, kamrater, kollegor, projekt, intressen och … ja, allt det där som livet innehåller när man precis klivit in i vuxenlivet och har en ocean av dagar framför sig. Och så tog det bara slut. På det vidrigaste grymmaste mest oförlåtliga vis. Att läsa dessa nekrologer är fruktansvärt plågsamt. Men naturligtvis ingenting gentemot den bottenlösa sorg alla nära och kära känner.
Kommentera