Den mest raffinerade lyxen, går inte att fånga med blotta ögat. Och trots sin osynlighet har den förmågan och kraften att belägra fysiska rum, förändra sinnesstämningar samt väcka liv i minnen vi glömt. I mötet med doften, kan vad som helst hända. Inom loppet av en nanosekund kan förnimmelsen av en doft fylla oss med de mest behagliga känslor, eller obehagliga, beroende på vilka minnesdörrar som öppnas.
Att vår näsa styr oss mer än vad vi tror och vill, och kan förvandla oss till viljelösa doftoffer, vet bland annat bostadsbytare att utnyttja. Kvardröjande ångor av nybakat bröd kan förvandla vilken mörk avskavd för liten lägenhet som helst, till ett under av hemtrevligt åtråvärt mys. Och naturligtvis gäller det omvända. Den mest perfekta lägenhet kan, överdragen med en outvädrad hinna av baconfett och kvarglömd festlukt, verka direkt motbjudande.
Dofternas förmåga att förföra, och förgöra, har i alla tider fängslat oss. När vi idag monterar mentoldoftblock i toastolen, svabbar golvet med ängsblomsdoft, lägger potpurripåsar i garderoben, diskar i löddrande citronbubblor, duttar oss bakom örat med dyrbara droppar och myser i skenet av doftljus – så sysslar vi inte med något annat än att föra ett urgammalt doftarv vidare.
Själv är jag missbrukare av både billiga vardagsdofter och dyra droppar på flaska. Men framförallt är jag en dofttjuv som skamlöst låter min näsa sniffa runt överallt. Och utan att någon märker ett endaste dugg, stjäl jag den ena upplevelsen efter den andra, och lagrar dem i mitt luktminne. Att äga en god doft, som passar och understryker din personlighet. Som låter dig dröja kvar i rum som du nyss lämnat, är en njutning du aldrig skall avstå från. Och någon enklare väg till en guldkantad vardag, än ett par droppar väldoft bakom örat – det finns knappast.
Vår faiblesse för väldoft är en riktigt gammal historia. I tidernas begynnelse satte man fyr på väldoftande träslag, för att beveka gudarna med den härliga röken. Och själva ordet parfym kommer just från latinets per fumum, som betyder “genom rök”. Under romartiden, när det vankades exklusiva skådespel, lät man parfymerat vatten regna över scenens skådespelare. Snacka om upplevelse!
Romarna var som bekant ett folk som inte förnekade sig några njutningar. På storslagna fester flög parfymerade fåglar under takkupolerna samtidigt som slavar smorde in gästerna med väldoft. Hus tvättades med rosenvatten. Och när Ceasar med sina legioner gav sig iväg på erövringståg, var både hästar och fanor indränkta i extrakt av rosor och viol.
I forna orienten indränktes murbruket som användes för att bygga moskéer och tempel med väldofter. I ”Vishetens sju pelare” berättar T.H Lawrence om arabiska ökenpalats byggda av lera blandad med de dyraste blomsteressenser istället för vatten. I hettan doftade salarna jasmin, viol eller ros.
Parfymerade föremål har funnits lika länge som det funnits parfym. Under medeltiden skapades smycken, som samtidigt fungerade som behållare för de underbara dofterna. Populär bland dåtidens överklass var signettringen, som släppte ifrån sig en stråle parfym när man tryckte på en liten fjäder på ringens baksida.
Munkar har minsann inte bara ägnat sig åt bön. Somliga kloster har varit både vinframställare, osttillverkare – och små parfymfabriker. Tala om livsnjutare! 1611 gjorde en karmelitermunk i Paris det berömda ”Eau de Carmes”, ett toalettvatten vari det ingick patchouli, nejlika, ros, koriander och lavendel. Gå i kloster behöver dock ingen göra idag, för att njuta av de tre klosterspecialiteterna.
Trots vårt urgamla intresse för väldoft så slog de första parfymbutikerna upp dörrarna först under 1500-talet. Det var då högsta mode att använda sig av parfymerade handskar. Somliga kvinnor, måna om att dofta gott och hålla händerna mjuka och lena, hade till och med sina väldoftande mjuka sämskinnshandskar på sig när de sov. De första parfymbutikerna var också specialiserade på salvor och skönhetsmedel. Mot parfymdisken, igen!
Kommentera