Monthy Pyton nationen England har ett minst sagt knepigt förhållande till det här med amour. Ingenstans har sexskandaler på ”hög” nivå duggat så tätt som i gamla goda Storbritannien. Inte sällan har de haft ett litet ”kinky” innehåll. En manlig politiker hittades kvävd med en apelsin i munnen, iklädd svarta nylonstrumpbyxor, en annan ertappades med lite för många manliga prostituerade, vilket frun och barnen tog hårt. Hur många mister ministrar som fått avgå för att idkat eftermiddagssex med sin sekreterare på välpolerat skrivbord istället för att hålla sig till det traditionella afternoon-teet (och frun) håller ingen längre räkningen på. Varifrån de brittiska ministrarnas faiblesse för damstrumpor under de skräddarsydda kostymbyxorna och älskog som skapar tabloidrubriker kommer kan man ju bara spekulera i. Kanske är det de där internatskolorna med anor som är förklaringen.
Med så många offentliga sexskandaler kan man tycka att öppnandet av underklädesbutiken Agent Provocateur mitt i sexklubbsdistriktet SoHo i London 1994 inte direkt skulle orsaka något rabalder. Men det gjorde det. Agent Provocateur skapade genast rubriker. Vad hade man då gjort för att få sådan uppmärksamhet? Jo, Agent Provocateurs grundare, paret Joseph Corré och Serena Rees hade länge närt en dröm om att skapa en plattform där kvinnlig lust och fägring skulle kunna presenteras utan hyschpysch. Tanken var att helt enkelt avdramatisera det som vi alla fantiserar om och mer eller mindre framgångsrikt också ibland ägnar oss åt – att leva ut vår lust. Plattformen blev en butik på no.6 Broadwick Street förklädd till bordellig boudoir med en kinainspirerad inredning i kejsarrött, svart lack och jadegrönt.
Medan modetidningarna öste idel lovord över det lustfyllda templet fyllt med de mest ljuvligaste sexigaste och syndigaste underkläderna för henne så blev en del av grannarna provocerade. Trots att de borde ha vanan inne, de befann sig ju ändå mitt i ett klassiskt red-light-district med försäljning av dvd-filmer för alla smaker och live uppträdanden i dunkla lokaler. Men Agent Provocateur körde med andra spelregler än stripteaseklubbarna och vuxenfilmsbutikerna omöjliga att se in i. Agent Provocateurs välupplysta skyltfönster bjöd på iscensatta små teaterstycken, alla utstuderat provokativa förstås. Skyltdockorna, iklädda höfthållare, behåar med hål för bröstvårtan, och strumpor med söm älskade att stå på alla fyra med en putande fuck-me-if-you-can stjärt upptryckt mot fönstret. Ibland var skyltdockorna livslevande. Till första julen placerades en penisformad julgran ejakulerandes snö mitt i fönstret, men efter klagomål fick den raskt flyttas från scenens mitt till butikens inre regioner. Annars hade man riskerat att bli åtalade enligt en 1700-tals lag som förbjuder obscena skyltningar. Med penisgranen placerad i de dunkla vrårna, som Agent Provocateur just ville undvika, slapp man nu det hotet.
Men skyltfönstret användes inte bara som scen för passioner och provokationer med anknytning till våta drömmar. Agent Provocateur tar också ställning i politiska frågor och använder fönstret som ett debattinlägg. Bland annat uppmanade man till bojkott av Shell, genom att klistra ”Boycott Shell” etiketter på en helt naken skyltdocka.
Men mest handlar det förstås om begär och åtrå. Under London Fashion Week propagerade man istället för en ”Passion Week” och kritiserade mode veckan som en anti-individuell marknadsmaskin. Utanför modeveckans catwalk lät man Agent Provocateurer iklädda butikens senaste kollektion i svart, shocking pink och kanariegult paradera med plakat som uppmanade till ”Less M&S, More S&M” och ”Put the Passion back in Fashion”. Det lättklädda demonstrationståget var förstås inte bara en missnöjesyttring, utan också ett smart PR-drag. Bilderna på poliserna som försökte bringa ordning på de välmejkade kvinnorna iklädda endast behå, trosor och högklackat blev förstås förstasidesstoff i mången brittisk tabloid.
Agent Provocateur är pro rätten att vara eljest och den enskilda individens rätt till en egen personlighet, fri från trycket från likriktade trender – fast gärna klädd i trosor och behå från Agent Provocateur förstås. Via egen bokutgivning lyfter man fram den erotiska novellen, presenterar stripteasen som konstart samt hyllar 50-talets dominatrix ikon Betty Page. En Agent Provocateur butik, de blev snabbt flera förstås, är en egen liten värld mättad av erotisk intimitet. Eller som designer Elio Fourucci uttryckt det ”Agent Provocateur – like fantasy island. The first example of Disneyland for adults”. Expediterna är klädda i små helknäppta rockar a`la hjälpsam sjuksköterska designade av Joseph Corrés mamma, som heter Vivienne Westwood. Lusten att använda sex som framgångsrik provokation har alltså kommit med modersmjölken. När så Agent Provocateur firade sitt 10-års jubileum år 2004 kunde Joseph Corré och Serena Rees nöjt blicka ut över ett imperium. Med avdelningar på världens flottaste varuhus och egna butiker i all världens viktigaste städer, från Los Angeles till Hong Kong. Den första postorderkatalogen, i form av en kortlek som förstås också var avsedd för klädpoker, är numera ett hett samlarobjekt.
De übersexiga underklädeskollektionerna, som har namn som ”Top Hat”, ”Abracadabra”, ”Illusion” och ”Nikita” har fått sällskap av amningsbehåar i farligt leopardmönstrat samt accessoarer i form av handklovar med ädelstenar, piskor i satin och små tofsar att fästa på bröstvårtorna för egen hemma-hos show, eller på party med likasinnade. Att välja Agent Provocateur som hovleverantör är att anamma en hel livsstil, som bejakar den klassiska flirten och inte hymlar om vad de allt annat än sedesamma underkläderna har för uppdrag.
Agent Provocateur enorma framgångar visar att de uppenbarligen var svaret på mångas uppdämda, om inte behov, så åtminstone begär. Deras utmanande underkläder, men framförallt den lättsamma och många gånger humoristiska presentationen av de slinkiga små intima plaggen, tog liksom udden av den känsla av underkastelse förknippad med underkläder som man främst associerar med älskarinnor, stripteasedansöser och stereotypa könsroller. Med humor och transparanta trosor som vapen banade de väg för en bejakande utmanande underklädeslook – till vardags. Den småstygga stilen kopierades friskt av budgetbutikerna men gjorde också att nya yngre designers vågade ta steget och satsa på underkläder. Provokationen blev mainstream och hamnade i byrålådor sida vid sida med lite mer traditionellt politiskt korrekta saker i vitt och hudfärgat med 60 grader maskintvätt på etiketten. Mission Completed.
Kommentera