Idag tog vi tåget till Auvers-sur-l’Oise. Det var här Vincent van Gogh tillbringade sina sista sjuttio levnadsdagar. En slutperiod som utan tvekan var manisk. Han målade en målning om dagen. Mycket pedagogiskt är skyltar med bilder av målningarna uppsatta framför sitt motiv i gränder, backar och framför hus. Naturligtvis finns här ett van Gogh museum. Det är inrymt i värdshuset L’Auberge Ravoux där van Gogh bodde. I utbyte mot 6 euro kan man få kika på rummet han levde i. Och det var faktiskt lite magiskt. Under sin levnadsbana skapade van Gogh arbeten ingen ville betala för. Idag har få museer råd att köpa dem.
För att göra besöket fulländat lunchade vi på värdshuset vars krogdel ser likadan ut som den gjorde när van Gogh bodde och åt där. Typ. Varsamt uppiffad. Vi åt en kall zucchinisoppa följt av grillad fisk och sist rabarberglass. Bordeaux i glasen. Allt var perfekt tills två sällskap upptäckte att de alla var amerikaner. Vips var samtalsnivån höjd mängder av decibel. Och alla skulle hjälpa varandra att ta bilder av varandra. Varför måste amerikaner låta så mycket? Är de samtliga födda med hörselfel? Eller är de bara okultiverade och inte vet vad hänsyn är? Nåja, när ett par chinos höll på att sätta sig på vår bordskant TO GET A BETTER PICTURE kom notan.
Kommentera